Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄRTA snær3ta2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. snärta, smal ung flicka; jfr d. dial. snerte, gänglig flicka, nor. (dial.) -snerte (i ssgn skogsnerte, ett slags huldra); till SNÄRTA, v., med tanke på snabbhet l. slängighet i rörelser]
1) (ngt vard.) (smal l. smärt o. nätt l. söt) ung flicka (l. ung kvinna); ofta med tanke på ostyrighet l. ostadighet o. dyl. l. impertinens o. d.; förr äv. med starkare nedsättande bibetydelse. Rätt så, Mademoiselle Snärta, har jag ändteligen funnit Ehr? Mig tyckes I kunde bättre nyttja Ehr snutfagerhet, än till at bedraga ährliga Hustrurs Män. Missförståndet 72 (1740). Se jägarinnan blott, den snärtan, / Diana nu, förr Emili, / med väskan full af skjutna hjertan. Tegnér (WB) 7: 29 (1833). Annat är att hufvudet förrycka / På snärtor och få bifall af en klok. Runeberg (SVS) 6: 60 (1862). Karin, en snärta om 17 år, var vacker som en majdag och liflig som en ekorre. Linder Västerl. 126 (1914). Mohn Afghan. 105 (1930). jfr BORGAR-, FLICK-, KAMMAR-, PIG-SNÄRTA.
2) ss. benämning på långsträckt fisk; i ssgn TÅNG-SNÄRTA.
Ssg (till 1): SNÄRT-ÅR. (numera bl. mera tillf.) om år då ngn är snärta. Gripenberg TätnLed 25 (1886).

 

Spalt S 8345 band 28, 1981

Webbansvarig