Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SORGLUSTIG sor3j~lus2tig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. sorglystig; sannol. av SORGLIG o. LUSTIG]
på en gång sorglig o. lustig (se d. o. 5, 6), tragikomisk. Wermlänningarne. Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar. Dahlgren Verml. (1846; boktitel). Verldsdramat är hvarken rent tragiskt eller rent komiskt; det är ett sorglustigt skådespel. Ljunggren i 2SAH 41: 42 (1866). Österling i 3SAH LXVII. 2: 4 (1958).
Avledn.: SORGLUSTIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sorglustig; äv. konkret, om utslag av sådan egenskap osv. l. om händelse l. förhållande o. d. som är sorglustig(t). Björkman (1889). Med en stilla själfförnöjelse berättar .. (C. G. Brunius i boken ”Nordens äldsta metropolitankyrka ..”) om diverse sorglustigheter och åtgöranden. Ahrenberg Männ. 4: 118 (1909).

 

Spalt S 8940 band 29, 1982

Webbansvarig