Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STARR star4, adj. -are. adv. -T.
om öga l. blick: stelt l. orörligt stirrande (förr äv. i uttr. starr med synen, om öga: stelt stirrande); numera bl. (föga br.) allmännare l. bildl.: stel l. styv o. d. Itt vanckfult öga starrt med synen blijffver. Westhius Vitt. 12 (1675). Af .. häpenhet blef starr hwar qwittrand tunga. Browallius Holbg 34 (1744). Förskräckelsen är sedd med starr och omhvälfd blick; / I yrsel, där hon far, hon bryter leders skick. Gyllenborg Bält 98 (1785). Enstaka, väldiga ekar, monumenten över drunkningskatastrofen, höja alltjämt sina knotiga armar (över den konstgjorda sjön) i starr protest mot syndafloden. Frosterus Jord. 90 (1930). I starr och valhänt glidflykt mellan ansträngda serier vingslag .. halka tunga pelikaner .. utmed de glasglatta dyningskrönen. Därs. 117.
-KRAMP. [jfr t. starrkrampf] (†) kramp åtföljd av förlamning. TLäk. 1835, s. 183. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 33.
Ssg (†): starrkramp-anfall. anfall (se d. o. 3 a) av kramp med förlamning. NVexjöBl. 1847, nr 46, s. 2. —
-SINNIGHET. [jfr t. starrsinnigkeit] (†) envishet l. halsstarrighet l. styvsinthet o. d. Strinnholm Hist. 4: 438 (1852). —
-SYNT, p. adj. [jfr fvn. starsýnn] (†) som har stelt stirrande ögon. Spegel (1712). Schultze Ordb. 4040 (c. 1755). —
-ÖGD, p. adj. [jfr ä. t. staaräugig, t. starräugig] som har stelt stirrande ögon, stirrande; förr äv.: starrblind. Den gemene Mann / Den i sin Häpnat, stint och Starrögd gapar på / Det, som mer Sällsynt kan än oNaturligt heta. Brenner Dikt. 1: 218 (1706, 1713). (T.) Staar-blind, (sv.) star-ögd, star-blind. Lind (1738; under staar). Bedövade fiskar, vilka starrögda flyta omkring på ytan. Melin AmazUrskog. 93 (1929).
Spalt S 11083 band 30, 1986