| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STOPP stop4, interj.
ss. interj. l. närmande sig anv. ss. en imper. av STOPPA, v. (t. ex. ss. kommandoord), ss. en uppmaning l. ett tecken l. en befallning att stanna l. vänta l. upphöra med ngt o. d., ofta liktydigt med: stanna! l. håll! l. halt! l. vänta!; särsk. om tecken l. signal o. d. innebärande uppmaning l. befallning att stanna l. göra halt; jfr STOPPA, v. II 6, o. STOPP, sbst.2 III. Semaforen (visaren) står på stopp, dvs. i ett läge som betyder stopp. Stopp, nu får du sluta skrika! Vakten ropade: Stopp! Stopp lite, nu har du gått väl långt! Nej, stopp ett tag, nu har vi hört nog! Kom så påföljande natt i Månskenet ridande Jöns Länsman til Staden; får höra från Galgbacken ropas: Stopp. Kellgren (SVS) 5: 611 (1792). Då med handlykta signal till ”Varsamhet” eller ”Stopp” göres, bör lyktan föras (i höjdled). ReglTjSJ 1858, s. 34. Gubben stod vid fanan, / Stod stolt och rund och bredbent efter vanan, / Som om han ärnat stå till verldens slut / Och ment åt sjelfva kulan: ”stopp, vet hut!”. Runeberg 5: 53 (1860). De fyra korta häfstängerna högre upp på (sjöång-)maskinens framsida tjäna till maskinens skötande för ”framåt”, ”stopp”, ”back”. 2UB 6: 76 (1904). (Skepparen) ringde stopp på maskintelegrafen. Forss Mañan. 139 (1937). Stopp och back på styrbords maskin. SvHandordb. (1966). — särsk. i uttr. stopp och belägg!, se BELÄGGA 10 a. Kommendörkapten 20 (1830). DN 10/2 1988, s. 20.
Spalt S 12142 band 31, 1991