Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SVAD sva4d, n. (Weste (1807), Levander DalBondek. 1: 215 (1943)) l. r. l. f. (l. m.) (UUKonsP 22: 324 (1699), SvFolket 13: 43 (1940)); best. -et resp. -en; pl. = resp. -ar; äv. (o. i bet. 2 enbart) SVA sva4, n.; best. -et l. -t; pl. -n; förr äv. SVADA, sbst.1, r. l. f.; best. -an (HushBibl. 1756, s. 680).
Ordformer
(sva 1773—1940. svad 1699—1943. svada 1756)
Etymologi
[sv. dial. svad, n., f., svada, f.; jfr nor. dial. svad, kal klipphäll, parti öppen sjö omgiven av öar, fvn. svað, n., glidning, halt ställe, svaði, m., sluttning, nisl. svaði, sluttning, det att vara hal; jfr äv. dels nor. dial. svod, f., kal, svagt sluttande klipphäll, svoda, f., kal klipphäll (efter skred), hudskada, barklös fläck på trädstam, dels svad, svaden, båda: kal (om mark); av osäkert ursprung]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fuktig l. översvämmad (mindre) däld l. sänka l. sankt (o. översvämmat) l. flyartat ställe i skog l. äng; plant markparti mellan kullar; öppet l. endast buskbevuxet ställe i skog. Då de ock fingo höra att en student war druncknad på swaden, dit de strax gingo. UUKonsP 22: 324 (1699). (Sv.) Swa .. (Lat.) Planities inter colles vel inter loca elevatiora. Sahlstedt (1773). Fortsatte ännu rödningen af en- och granbuskar efter vägen och i svaden, samt instängde en liten park midt utan före gården, at där få bete och så björkar. Muncktell Dagb. 2: 198 (1818). I Gagnef slog man endast något enstaka svad .. och en eller annan myr. Levander DalBondek. 1: 215 (1943).
2) (med prägel av fackterm) slät o. hal l. greppfattig klippa l. parti av fjällsida, svaberg. Sva eller svaberg (dvs.) Slät, greppfattig, ej förklyftad klippa. TillFjälls 1940, s. 68.
Ssgr: A: (2) SVA-BERG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, äv. med prägel av fackterm) sva. TillFjälls 1940, s. 68. Nu är alla hällkar till brädden fyllda med vatten som de borde ha varit på Ararats svaberg den gången Noak gick ut. TurÅ 1952, s. 132. —
-HÖ, se B.
B: (1) SVAD-HÖ. (sva- 1773) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hö som växer i l. på svad. (Sv.) Swa-hö, (lat.) Talis planitiei fœnum. Sahlstedt (1773).

 

Spalt S 14719 band 32, 1998

Webbansvarig