Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TOM, sbst.2, n.? (m. l. f. Lind (1749)).
Ordformer
(tom (-oo-) 1541–1896. tomm 1692)
Etymologi
[fsv. tom, n.; jfr sv. dial. tom, n., fd. o. ä. d. tom, n. (o. möjl. m. l. f.), fvn. tóm, n.; substantivering av TOM, adj. — Jfr ENTOM]
(†) (ledig l. läglig) tid; tillfälle; möjlighet; möjl. äv. övergående i bet.: förmåga; särsk. i sådana uttr. som hava tom till ngt, ha tid l. tillfälle till ngt. At j måghe haffua toom til fasto och böner. 1Kor. 7: 5 (Bib. 1541). Gif tig tom och vtrymme, at .. läsa och efftertenckia, hwad (osv.). Swedberg Schibb. e 2 a (1716). Åkerbonden .. äger icke tom at .. (med ärtgödning) bruka och häfda åkern. Broman Glys. 3: 78 (c. 1730). Att utdela sanningens ord efter hwar och en åhörares tom och insigt. ÅbSvUndH 68–69: 428 (1755). Sahlstedt (1773).
Avledn.: TOMLIG, adj.; adv. -en. [jfr fsv. tomlika, adv., fvn. tómligr] (†) senfärdig, trög; ss. adv: i sakta mak, försiktigt. (Djävulen) gör oss lata och toomligha til allahanda Gudz tienst. LPetri Luther Nattw. A 6 a (1558). (Fr.) doucement (sv.) tomligen. UHiärne 1Hskr. 30 (c. 1715).

 

Spalt T 1919 band 35, 2006

Webbansvarig