| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UNDFALLA un3d~fal2a, v. -faller, -föll, -fallit, -fallen (se för övr. FALLA). vbalsbst. -ANDE.
1) († utom i slutet) om sak: falla (ned) från l. lämna (ngn l. ngt); falla l. sjunka ned (i ngt); äv. bildl. (se slutet); jfr UNDAN-FALLA 1. (Till rovfåglarna) kastas vth små Kiöttbijtar, hwilke the med sådan arth weta til at fånga i Lufften så at icke ett skal vndfalla them neder på Marcken. Rålamb Resa 76 (1658, 1679). Hårdmalms schärfwor .. som utj den afbrunne wedens rum undfallit. Ekman RelSmältewStKåpparbg 21 (1704). Jag var mycket rörd .. samt undföll ej sällan en stilla och ljuf tår mitt öga. MoB 2: 182 (1799). — särsk. (numera mindre br.) bildl.: falla (ngn) ur minnet, glömmas (bort) av. Åhrtalet är mig undfallet. VDAkt. 1722, nr 51. Tentamen aflopp för mig öfver all förmodan väl .. och i filosofiens historie kunde (jag) redogöra för Hegesias åsigter, hvilka undfallit min kamrat. HLittSt. 3: 220 (c. 1890). Östergren (1964; angivet ss. ngt ålderdomligt).
2) (†) om person: svika (se SVIKA, v. II 3) l. överge (ngn), lämna i sticket (jfr 3 b); äv. med avs. på ngt sakligt, särsk. dels idé l. program o. d. (jfr 3 a), dels rike l. överhet o. d., liktydigt med: avfalla (se d. o. 6) från; äv. utvidgat, om ngt sakligt (se slutet); äv. utan obj. (jfr SVIKA, v. I 3). All th(e)n tijdh th(e)n menige man vndføøl th(e)m, war jngh(e)n rådh påå ferde at halla ther(es) clost(er) widh macht. OPetri Tb. 250 (1528). Begyntte och almogen fast undfalle Dacken och hans partij. HH 20: 85 (c. 1580). (Han) nödgadhe them alle at sweria en Eedh, thet the ingalunda wille sitt Fädhernesland, och thet Menige bästa vndfalla. Schroderus Liv. 271 (1626). (Legaterna) wille .. effter theras Förmögenheet icke vndfalla Saken. Schroderus Os. III. 2: 22 (1635). Kommer thet och en gång så när, at .. (människorna) döö skola, så vndfalla icke än tå Gudz H. Englar, vthan medh fölia. Gallius AÅkeson E 3 a (1643). Så war doch icke at tala om annat än the kunde inför sin Gud icke förswarat, om the sin gamle och trogne lärare nu undfalla skulle. Cavallin Herdam. 5: 186 (i handl. fr. 1728). — särsk. om ngt sakligt, särsk. dels tillfälle l. möjlighet, dels åskådning l. lära o. d., dels fysisk l. psykisk förmåga. Att dhen godhe occasionen som H. K. M:tt nu kann haffva i henndher honom nu unndhfaller. OxBr. 5: 326 (1625). Då dem all macht och mod undföll något widare at taga sig före. Dryselius Måne 190 (1694). Så måste iag beklaga, att lemmerne ock i synnerheet den högra Kropz dehlen intet orcka bära mig, utan alldeles undfalla. VDAkt. 1716, nr 73. Tala intet fåfängt och onyttigt ord .. då undfaller dig .. den lära, som din Legoherde har gifwit dig .. och du har då ingen tröst eller beskärm emot djäfwulen. Borg Luther 1: 587 (1753). VDAkt. 1789, nr 396.
3) (†) avvisa o. d. (ngt l. ngn); stundom utan tydlig avgränsning från 2; i sht i förb. med negation.
a) (†) med sakligt obj., särsk. betecknande dels begäran l. ansökan, dels förslag l. tolkning o. d.: avvisa (se d. o. I 1 b) l. förkasta l. underlåta att bifalla (jfr 4); äv. dels med avs. på skyldighet l. straff o. d.: undandra sig, dels (särsk. med obj. bestående av inf.-uttr.): underlåta l. avstå från (att göra det l. det). Må man wäl vnfalla samma vthtydhilse, om en annan bätre och rettare förstånd kan finna. FörsprNT 4 a (1526). Therföre så kan D. Israel icke wndfalla thett straff som på een sådana förargelse fölia pläghar. VästeråsDP 2/12 1620. (När ett skepp var i fara) och Officererne .. då wille undfalla att göra sitt devour .. Så schulle skepet .. snart komma på fara. RARP 3: 17 (1638). Skole wij icke vndfalla hwadh hälst kan ländha att pläga medh Edhers Ährewördigheet en stadigh wänskap. BraheBrevväxl. 1: 109 (1664). Altså har jag icke kunnat denne H:r Jonæ Iflanders ansökning vndfalla. VDAkt. 1706, nr 251. PH 1: 120 (1719).
b) (†) med personobj.: avvisa (se d. o. I 1 a) l. säga nej till, vägra att göra till viljes; särsk. i sådana uttr. som inte (kunna) undfalla ngn (ut)i ngt, inte (kunna) avvisa l. underlåta att bifalla ngt (särsk. begäran l. ansökan o. d.); äv. med direkt sakobj. o. indirekt obj. (se slutet). 3SthmTb. 4: 296 (1602). Om någon kiettersk menniska och willfarande i troonne, uti sin siukdom, fordrar till sigh en af wåra lärare, så skal han honom intet undfalla, uthan gerna besökia. KOF II. 2: 168 (c. 1655). Med begiäran, ded jagh för honom jntercedera wille .. uthi hwilket jagh honom eij kunnat undfalla. VDAkt. 1683, nr 162. Linné Bref I. 1: 89 (1763). särsk. (†) med direkt obj. angivande det som avvisandet gäller. VgFmT II. 6–7: 122 (1587). Ett bevekande skäl, att han icke kunde undfalla R. o. A. (dvs. Ridderskapet o. Adeln) deras begäran. 2RARP 17: 177 (1747).
4) (†) förneka (se d. o. 1) l. bestrida (påstående l. uppfattning l. sakförhållande o. d.); särsk. med obj. bestående av att-sats, särsk. i sådana uttr. som inte kunna undfalla att, inte kunna förneka att; med avs. på påstående l. försäkran o. d. äv.: ta tillbaka l. återkalla; stundom utan klar avgränsning från 3 a. J tesse sack ku(n)de niels i(n)th(et) wnfalla at ha(n) jw brotligh(e)n war. Opetri Tb. 59 (1525). Synden är för oss til wedermåls, then kunne wij ingalunda vndfalla. Lpetri 2Post. 250 b (1555). Swarande (kunde) icke wäl vnfalle then hefd som klagenden beropede sigh vpå. UpplDomb. 3: 156 (1595). Man vndfaller icke, at vthi then Konungzligha Retten .. tilägnas Monarchenom Herradöme. Paulinus Gothus Arch. 132 (1630). Erich Abramsson vndfaller sin ordh och säger sigh kunnat misshört. ÅngermDomb. 1648, s. 12. HärnösDP 1694, s. 284.
5) (†) om ngt sakligt, i sht om ngt abstr.: undgå (se d. o. 3) (ngn); ofta i förb. med negation; äv. utvidgat, med sakligt obj., särsk. med avs. på dels blick o. d., dels (resultat av) tanke(verksamhet), dels uppmärksamhet (jfr UNDGÅ 3 slutet); äv. dels utan obj., dels med subjektsväxling, om person (se slutet). Höpken 2: 431 (1757). Et så bekant årtal .. kunde icke undfalla wår upmärksamhet. Posten 1769, s. 594. Hvar skall jag lägga det, så at han snart blir det varse? .. I denna coffert? – ja, han är öpen. Här .. kan det omöjligen undfalla hans blickar. Altén Landförv. 89 (1795). All sanning är enfaldig i sig sjelf; och det är ofta det enfaldiga, som längst har undfallit äfven en skarpsinnigare tanke. Lehnberg Pred. 1: 177 (c. 1800). Det skulle .. kunna hända, at någon mindre omständighet undfallit. MinnSvNH Bih. 2: 93 (1809). Det undföll mig icke, att löjtnantens historia lände min sak till fördel. Idun 1888, s. 225. Cannelin (1939). — särsk. (†) om person: förbise, inte uppmärksamma (ngt); äv. närmande sig bet.: underskatta l. förringa. Höpken 2: 275 (1756). Den kloke ser hvad den kortsynte undfaller, hvilken ofta sent får ångra et förhastadt steg. Liljestråle ÅmVetA 1796, s. 58. Ingen lärer undfalla vigten af detta Embete. Rosenblad ÅmVetA 1824, s. 3. Palmblad Norige 168 (1846).
6) om person, refl.: undslippa (se d. o. 3 a) sig (ord l. yttrande o. d.); särsk. i förb. med hjälpverbet låta; förr äv. om ord osv.: undslippa (se d. o. 3 b) (ngn), ngn gg äv. utan obj. Nær th(et) (dvs. lasten) war frachtat læte .. (köpmännen) wntfalla sich naaghor ord at the wille løpa til gotland m(edh) sa(m)ma skip. Opetri Tb. 3 (1524). Hoo är then, hwilkom icke vnderstundom itt ord vndfaller? Syr. 19: 16 (Bib. 1541). Wid det sorgfälligaste bemödande undfaller ett förhastadt ord. Ödmann PredUtk. 138 (1808). Olycklig är den Författare, som någon gång låter undfalla sig en spelande qvickhet. Tegnér (WB) 3: 153 (1817). Aldrig undföll honom en suck utaf afund, aldrig en klagan öfver orättvisa. Zeipel Set. 1–2: 187 (1847). Efter en stund lät han dessa ord undfalla sig: ”Och inte kan jag skylla på att jag var full.” Beijer BritaGrossh. 241 (1940).
7) († utom i a–c) ge efter l. falla undan (se FALLA UNDAN 5) för l. rätta sig efter (ngn); äv. abs.: ge efter l. foga sig; numera bl. ss. p. pf., p. pr. o. vbalsbst. (se a–c) med mer l. mindre klandrande l. nedsättande bibet.: på ett överdrivet l. obefogat l. ovärdigt l. fegt sätt ge efter osv. Ei heller giör det tilfyllest, at hon undfaller andra giärna, ursächtar när andra bryta sig emot, och öfwerser deras förseelser. SedolärMercur. 3: nr 19, s. 3 (1731). Den bekymrade Konungen måste .. undfalla Swågren i alt hwad möjeligheten medgaf. Celsius G1 2: 190 (1753). En Christen .. undfaller, när han bör, och upprättar, när han kan, med lika saktmodig anda. Wallin 1Pred. 2: 214 (c. 1830). Björkman (1889). — särsk.
a) (fullt br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person: undfallande; förr äv. utan klandrande l. nedsättande bibet.: medgörlig l. tillmötesgående. Jag skall .. aldrig glömma att du varit god och undfallen som ett lamm. Blanche Tafl. 3: 253 (1857). Att vara en sån där undfallen stackare, som höll med om allt. Wallander KnäppKanin 13 (1984).
b) (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om person: som ger efter för l. anpassar sig till andras åsikter l. önskemål l. krav, medgörlig l. foglig l. eftergiven; äv. i överförd anv., om dels hållning l. sinnelag o. d., dels yttrande o. d.; äv. ss. adv. Hartmansdorff .. och Printzensköld funno ordalagen ej nog .. undfallande för Kongl. Maj:t. Liljecrona RiksdKul. 359 (1840). Grafström svarade undfallande och förklarade sig i sak dela Franzéns mening. 3SAH 2: 728 (1887). Henrik blev undfallande och feg .. han vågade aldrig ta henne öppet i försvar. Heerberger Dag 57 (1939). Oviljan var .. stor i Berlin över det lutherska Kursachsens undfallande hållning. Ahnlund AOxenstierna 293 (1940).
c) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ande: undfallenhet; förr äv. utan klandrande l. nedsättande bibet.: medgörlighet l. tillmötesgående. Fryxell Ber. VII. 1: 220 (1838). Söker du att genom godhet och undfallande vinna hans vänskap och förtroende .. då .. lyckas du (osv.). Zeipel Set. 1–2: 72 (1847). Att ta populärkultur på allvar påstås vara nytt för vår tid. Det är det inte .. Det är bara undfallandet som är nytt. Expressen 9/8 2007, s. 8.
Ssgr: undfallenhets-man. särsk. i fråga om ä. förh. i Finl., om (mans)person som företrädde l. var anhängare av en eftergiftspolitik gentemot Ryssl.; jfr -politik. 2NF 8: 326 (1907).
-politik. jfr eftergifts-politik; särsk. i fråga om ä. förh. i Finl. (jfr -man). 2NF 18: 341 (1912). Undfallenhetspolitiken gentemot det nazistiska Tyskland. DN 11/8 1992, s. A2.
Spalt U 270 band 36, 2011