| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄCKA väk3a2, v.2 -er, -te, -t, -t ((†) ipf. -ade Fatab. 1914, s. 235). vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, VDAkt. 1742, Syneprot. (: Tiärewäckerij), Bergv. 2: 312 (1744: tjäruwäckeri)), -NING; -ARE (se avledn.).
1) med avs. på is: ta upp vak(ar) l. ränna i; äv. med avs. på dels tillfrusen vattensamling, dels hål (se slutet), förr äv. fartyg (i ssgn UT-VÄCKA); äv. utan obj. Att man .. lathe väckie issen på någre fampner longt och breett mijt i diupett. G1R 20: 79 (1549). Fiske-dammarna måste i thenna .. månaden, när stark winter är, och ej något til- eller aflopp på them är, offtare wäckias, på thet fisken må få lufft. Broocman Hush. 1: 78 (1736). Williams .. har lofvat väcka kring skeppet och få det innan denna månads slut kölhaladt. Tersmeden Mem. 1: 126 (c. 1790). Strömdraget gjorde isen osäker, och deszutom hade Hakons folk wäckt densamma och öfwergillrat wakarne med snö, så att de ej kunde märkas. Holmberg Bohusl. 1: 64 (1842). Under pågående väckning kring bryggorna i Oxelösunds hamn fick ett par arbetare häromdagen till sin häpnad se en utter sticka upp huvudet ur ett hål i isen. SDS 1947, nr 68, s. 6. — jfr UPP-VÄCKA. — särsk. med avs. på hål i is: ta upp. Meden hade Jacob wekt ena waak, och wilde draget honom vnder jsen. 3SthmTb. 2: 18 (1596). Han wäcker altijdh waken som torstiger är. i. e. Hwar talar giärna om sin egen tarff. Grubb 293 (1665). Vi väckte hålen för hand med en isbill. Ryd Timmerskog. 153 (1980).
2) med avs. på blod: få att flyta l. svalla; särsk. (o. numera bl.) [numera nästan bl. med anslutning till VÄCKA, v.1 I 3] i det bildl. uttr. väcka ond l. (numera vanl.) ont blod (jfr BLOD 10 b). (Sv.) Wäkia Blod (lat.) Effundere sangvinem. Verelius 37 (1681). Allt sådant kunde väcka ont blod. Östergren SistCig. 311 (2009).
3) (numera mindre br.) med avs. på träd: hugga barkremsor l. spånor l. stycken ur (för att utvinna (sav l.) kåda l. kådrik ved); särsk. i fråga om tjärbränning; äv. utan obj.; förr äv. med avs. på huggmärke; jfr BLÄCKA, v.2, TJÄR-VERKA. Warandes uti sådane landsorter inwånarne ej .. betagit, at få wäcka och .. (till tjärbränning) bruka sådane til intet annat dugelige går- myr- och bergtallar. Bergv. 2: 101 (1739). Om wåren wäckes björken, som gifwer en ganska klar lag, den somliga pläga dricka. Aspelin Fl. 52 (1749). Skattningen, hvarmed afsigten är, icke allenast at samla den utflutna kådan, utan ock at å nyo väcka blecken. VetAH 1754, s. 98. Tjäru-väckningen .. sker således, at man et par alnar från jorden väcker i Furu-trän. Lidbeck PVetA 1766, s. 16. Belysande äro .. klagomålen över den så kallade ”väckningen”. TurÅ 1937, s. 192. — jfr TJÄRU-VÄCKANDE o. TJÄRU-VÄCKERI samt TJÄRU-VÄCKNING.
1) (i sht i skildring av ä. förh.) person som väcker is; jfr spår-karl. Rosenhane RespublGlac. 11 (1681). Två ”väckare” och en ”skottare” arbeta på vardera sidan om notvarpet med att hugga upp småvakar. SvKulturb. 9–10: 265 (1931).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) isbill; särsk. (förr) om sådan försedd med hullingar o. använd ss. (ispik o.) sälspjut. Nu nedslaktas alla (sälar) utan undantag med tillhjälp af en med hullingar försedd isbill, s. k. ”väckare”. Grotenfelt LandtbrFinl. 208 (1896). Med väckaren stöter (”väcker”) man i isen för att undersöka, hur stark den är. TurÅ 1937, s. 284. B.
Spalt V 1833 band 38, 2019