Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄLAS, v. dep. -ades.
Ordformer
(äv. -hl-)
Etymologi
[sv. dial. alas, älas; jfr fvn., nyisl., nor. nn. hjala, samtala, samråda, fsax. halōn, fht. hellan (mht., ä. t. hellen, t. hallen), klinga, genljuda, ävensom det härtill hörande mnl., nl. hal, klar, mht. hel (t. hell, ljus); till den rot som äv. föreligger i lat. calare, kalla, ropa, gr. κέλαδος, skri, buller, lett. kaļot, småprata, språka, fir. cailech, tupp, find. usākalah, tupp. — Jfr ÄLE]
(†) (lekfullt) ställa till med förtret l. ofog l. upptåg, busa l. skoja l. toka sig; nojsa l. flörta; pladdra l. prata nonsens; jfr TEPA, v., TOSAS. Bureus Runaräfst 86 (1602). Sij, huru täcker är Ruus .. / .. Där han sitter, ey weet, hwad han talar .. och ählas. Stiernhielm Herc. 350 (1668). (Dessa föräldrar ger sina barn) alt för lång tygel straxt af barndomen: Effterlåta them gå lata: sittia lijka nackhöga medh sigh: dricka och swärma; spela, älas och allehanda bofwestycken .. lära. Isogæus Segersk. 1203 (c. 1700). Och hur han medh henne älas, / .. Fick Han mot förmodan ja. Runius (SVS) 2: 191 (1707). Fauner och Satyrer älades uti et hörn. Ehrenadler Tel. 686 (1723). Lindfors (1824).

 

Spalt Ä 99 band 39, 2023

Webbansvarig