| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄNGA, äv. ÄNGJA, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(†)
1) (med övermakt l. (hot om) våld) pressa l. tvinga (ngn); särsk. i sådana uttr. som dels änga ngn (i)från ngt, tvinga bort ngn från ngt, dels änga ngn till ngt, pressa osv. ngn till (att utföra) ngt; äv. med sakligt subj. (särsk. om (tyngande) klädesplagg, särsk. utan obj.). När wort samwet engier oss för synden schuldh. OPetri 1: 89 (1526). The (ville) engia cronebondhen ifrån sin täg. SörmlH 16: 98 (1597). Mångahanda straff och plåghor, medh hwilke han haffuer wiljat them til boot och bättring ängia och drijffua. LLaurentii Pred. 28 (1609, 1618). Den förmån kan man få at råcken intet änger, / Fast annat timligt ondt och wedermöda tränger. Livin Kyrk. 16 (1781). Lundell (1893). — jfr FÖR-ÄNGA.
2) [med anslutning till ÄNGA, sbst.2] i fråga om bröst (se d. o. 3): vara trång (se TRÅNG, adj. 1 b); särsk. dels opers. (anträffat bl. i ordböcker), dels ss. vbalsbst. -ning: trånghet (se d. o. 1) (anträffat bl. ss. senare led i ssgn BRÖST-ÄNGNING). Det änger i bröstet. Sahlstedt 711 (1773). Nordforss (1805).
ÄNGA SIG IN. tvinga sig in; särsk. i uttr. änga sig in på ngn, tränga sig inpå livet på ngn. Johansson Noraskog 3: 186 (i handl. fr. 1593). Att Erich kornman hade engdt och nödget sigh in på Oloff, och hade sielff wared wållendes till sin dödh. 3SthmTb. 1: 233 (1594). BjörkekDomb. 7/5 1599. —
ÄNGA SIG TILL. tilltvinga sig (ngt). Och nu will Jonn Endeligen ängia sigh till en aff desse Kiörn(ingar)na. HammarkDomb. 8/5 1599.
Spalt Ä 268 band 39, 2023