| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄRLA æ3rla2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
om fågel hörande till familjen Motacillidae, särsk. dels om Motacilla alba Lin., sädesärla, dels om M. flava Lin., gulärla; i pl. särsk. om familjen, särsk. i uttr. ärlor och piplärkor. Linné MethAv. 75 (1731). Ärlorna, kända för sin mycket långa stjert, hwilken de beständigt wicka upp och ned, lefwa af maskar och insecter. Hartman Naturk. 195 (1836). Svart och blå och skinande vit löper där en ärla bland kullersten och vitnad kork. När den blixtsnabbt virvlar om efter en fluga, står det i luften ett snurrande mönster. Holmström LändStränd. 1: 52 (1913). Kalla vi alla de ärlor, som ha gult på kroppen, för gulärlor, så möter oss en brokig grupp av fåglar med ofta sällsamt sammansatta dräkter. Rosenius SvFågl. 1: 336 (1919). Ärlor och piplärkor .. familj i fågelordningen tättingar. NE (1996). — jfr BLÅ-, GUL-, KOK-, KVITTER-, LIN-, PLOG-, RING-, STRÖM-, SÄDES-ÄRLA.
-HONA. jfr hona 1. DN 16/10 1873, s. 3. Ärlehonan tog dun från sitt eget bröst och klädde boet invändigt. Lagerlöf Länk. 69 (1894). —
-MAMMA. (numera bl. tillf.) jfr mamma, sbst. II 1 e. På denna oroliga plats, hvaröfver tågen med buller draga fram dag och natt, har ärlemamma lagt ägg och kläckt ut ungar. GHT 1896, nr 241 A, s. 3. —
-PAR. jfr par, sbst.1 1 a β. DN 16/10 1873, s. 2. Ärleparet, som brukade lägga sitt bo öfverst på pilens stam. Lagerlöf Länk. 64 (1894). —
-SLÄKTE(T). om släktet Motacilla Lin. En mängd små foglar af ärlslägtet qvittrade. Gosselman SAmer. 164 (1842). —
-UNGE. jfr unge 1 a. AB 29/5 1843, s. 2. När ärlemamma packat samman bädden och gjort sina snurrningar i balen, så är den till sist en riktigt präktig skål för äggen och en härlig bädd för livsglada ärleungar. Rosenius SvFågl. 1: 330 (1919). —
-VINTER. (numera bl. ngn gg) om period av (kallt) vinterväder på våren (när ärlorna anlänt); jfr vinter 2 o. vip-vinter. Den s. k. ”ärlevintern” är imellertid öfverstånden. NDA 1/5 1875, s. 3.
Spalt Ä 380 band 39, 2023