Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄVJA ä3vja2 l. äv3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. (mera tillf.) -or.
Ordformer
(efia (-ff-, -fv-) 1626–c. 1696 (: Efio-watn). ävja (æ-, -f-, -ff-, -fv-, -fw-, -i-) 1563 osv.)
Etymologi
[fsv. äfia; motsv. d. dial. ev(j)e, vid ebb torrlagd strand, fvn. efja, y. fno. äv.: vik (utan ström) i en älv (nor. evje, grund vik, bakström, nor. nn. äv.: dy, nyisl. efja, fär. evja); samma ord som EBB (se ÄBB), alltså eg.: bakåtström(mande vatten)]
1) (†) i vattendrag: (grund) vik med (bakström l.) mer l. mindre stillastående vatten. Et litet fiske uti en Äfja, som upskjuter ifrån den genom Forsheda Bys ägor rinnande Åen. VDAkt. 1791, nr 400.
2) (utom i speciellare anv. o. i ssgn ÄVJE-BRODD numera i sht i vissa trakter) (vattnig l. slemmig) dy l. gyttja l. (vattnigt osv.) slam; äv. dels utvidgat, om mer l. mindre trögflytande l. slemmig (l. ss. sådan uppfattad) vätska, dels (i fackspr.) speciellare, om bottenavlagring av organiska ämnen (varav dy osv. bildas). Icke kan sääffuet wexa, med mindre thet står j äffionne. LPetri Job 8: 11 (1563). Sutare .. the smaka mycket vthaff Äfian, hwilken Smak kan förtagas om man kokar them medh Ettickia och Pepar. IErici Colerus 1: 69 (c. 1645). At watnliggarne innan skeppen gå hemifrån öfwermåtton wäl motte från sin stanck och äfja renas, samt med het enelag spolas. HdlCollMed. 15/2 1743. (Torv) finnes ut mossar .. (o.) uptages i form af en äfja, som torkas och nyttjas til bränsle. SamlRönLandtbr. 4: 217 (1783). Natten til den 19 tiltog regnet; det oaktadt släpade soldaterne genom äfjan några kanoner til de batterier som skulle beskjuta La Picurina. KrigVAT 1834, s. 125. O Gud, när jag tänker på den kraftiga, sunda, aromatiska soppan der (på stadshuset), som man tycker gör en till en bättre menniska för hvar sked man äter, och så denna upprörande äfja (här hemma). Hedenstierna Jönsson 152 (1894). På bottnen ligger vinterknoppar och skottbitar av nate, andmat .. och andra vattenväxter, och i ävjan gömmer sig maskar och diverse kryp som fågeln ägnar det intensivaste av allt intresse, en hungrig mages. Selander LevLandsk. 172 (1955). — jfr BLEKE-, BOTTEN-, KÄRR-, SJÖ-ÄVJA. — särsk. (numera bl. mera tillf.) i mer l. mindre bildl. anv., om ngt osunt l. olämpligt l. klandervärt (som man (lätt) kan bli fast i); jfr TRÄSK, sbst. 2 slutet. Schroderus Albert. 3–4: 230 (1638). Ach Herre giff doch at wij motte betänckia hwad för en slem äfja Synden är. Ekman Siönödzl. 132 (1680). Kom så romantiken med en verklig tysk nilöfversvämning, i hvars efterlemnade äfja .. den nu lefvande generationen till en stor del ännu trampar. Samtiden 1874, s. 687.
Ssgr (i allm. till 2, utom ssgn -brodd numera i sht i vissa trakter, tillf.): A: ÄVJE-BOTTEN. [fsv. äfio butn] botten (se d. o. (2,) 3) av ”ävja”. KKD 8: 263 (1713). Vid lågvatten ligga vida, nakna och stinkande ävjebottnar blottade. SvNat. 1935, s. 20. —
-BRODD. bot. om växtsläktet Limosella Lin., särsk. (i sg.) om arten L. aquatica Lin. (som växer på dyig mark l. i små vattensamlingar), dyört. Äfjebrodden .. En liten (omkring tumshög) krypande, glatt, genom sina skott temligen varaktig ört. Nyman VäxtNatH 1: 171 (1867). —
(1) -BUKT. (†) i vattendrag: (grund) bukt med (bakström l.) stillastående vatten; jfr ävja 1. En man från Idhult (tog) en gång 7 stora ålar med tratt .. i en ävjebukt. Rig 1937, s. 161. —
-FULL. (ävje- 1738 osv. ävjo- c. 1645–1778) full med ”ävja”. Ther som Rummet (för en fiskdamm) är dyogt och äfwiofult är bäst hafwa Skinfiskar vthi, som ära Åhl och Sutare. IErici Colerus 1: 170 (c. 1645). —
-VATTEN. (ävje- 1762 osv. ävjo- c. 1645–c. 1696) ”ävjigt” vatten. Watn som rinner aff Kärr, sammaledes Äfwiowatn, Puszwatn .. skadar Magan. IErici Colerus 1: 303 (c. 1645).
Avledn. (till 2; numera i sht i vissa trakter): ÄVJIG, förr äv. ÄVJOT, adj. (-ig 1795 osv. -og c. 1730 (: äfjog- .. watn)–1785. -ot 1639–1711. -ug 1773) som utgörs av l. är bemängd l. täckt med (ngt som ser ut som) ”ävja”; äv. bildl. Schroderus Comenius Reg. f 4 a (1639). Widh äfwiota wijkar. UHiärne 2Anl. 109 (1702). Fiskarn skjuter från land sin ökstock med äfjiga åror. Strindberg Fagerv. 300 (1902). Ytan som är språket, sänket ner mot dessa ävjiga bottnar av oss själva. Söderström Linan 179 (1983).

 

Spalt Ä 473 band 39, 2023

Webbansvarig