| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅHÅ åhå4, interj.
ss. uttryck för känsla (i sht förvåning): jaså, oj, aha; ibland äv. ss. anrop l. lystringsord, mer l. mindre liktydigt med: hallå; i sht förr äv. lugnande l. varnande: seså (se d. o. 3), så ja. (Kvinnan var orolig o. talade otydligt vid förhöret) så att ingen kunne retta sig effter huadh hon sade, vthan huadh andre sade för henne thz sade honn effter, och sade: ”jaa, så är thz”, ”jaa, J seyenn så”, ”höm”, ”hay”, ”jaa”, ”joo”, ”åhåå”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 454 (i handl. fr. 1618). (När bössan) small aff, hafwa quinfolcken schrijkit i det högsta, hwar öfwer studenten hafwer ledt och sagt: åhå, quinfolck, beswimmen intet. ConsAcAboP 2: 366 (1662). Åhå! Hwart nu uth? / Iagh kenner medh een hast een sellsam siukdoom / Insmyga maklig i min uusla leeder. UHiärne (SvNatL) 222 (1665). Der står skrinet .. Åhå, det är tungt. Jolin Barnhusb. 175 (1849). Här om dagen kom ett lejon och tog bort ett får ur min hjord. Åhå, tänkte jag, det skall du låta bli. Topelius Läsn. 1: 25 (1865). Åhå, åhå Don Ramón! ropade jag. Hillman SpNov. 186 (1896). ”Åhå! Vad är det här, hörni?” .. (Arkeologen) har stött på något med sin spade och putsar för fullt. Hufvudstadsbl. 14/7 2017, s. 8.
Spalt Å 37 band 38, 2021