Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅNGERMAN 3er~man2, m.//ig.; best. -mannen; pl. -män (SkeppsgR 1543, s. 20 b, osv.) ((†) -männer VetAH 1815, s. 84).
Ordformer
(anger- 1735 (: Angermansten), 1748 (: Angermans-häll). ånger- (-gh-) 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. angerman; sannol. av ett bl. i ortnamn anträffat ord med bet.: (havs)vik (här syftande på Ångermanälvens mynningsvik) (till den rot som äv. föreligger i ÄNG, se Holm NordAng. 687 (1991)), o. MAN, sbst.2]
(numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) ångermanlänning; äv. ss. tillnamn. TullbSthm 1536, s. 119 b. Sam(m)e dagh klagede Joenn Persz(o)n Ångerman öffwer Peer Tordzszonn. 2SthmTb. 8: 241 (1591). (Skillnaden mellan) Vplänningar och Dalkarlar, Ångermän och Westgothar, etc. Palmchron SundhSp. 20 (1642). Vid enstaka tillfällen omtalas anonyma västgötar och ångermän, men de voro ej hemma i staden (dvs. Enköping) utan blott på marknadsbesök. Ljung EnköpH 432 (1963).

 

Spalt Å 169 band 38, 2021

Webbansvarig