Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅT å4t, n. (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) r. l. m. Weste 2: 495 (1807)), förr äv. (i bet. 2 o. där allenarådande) m.//ig. l. m. l. r.; best. -et; pl. = (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -ar Weste 2: 495 (1807); -er Fatab. 1928, s. 174); förr äv. (i bet. 1) ÅTA, r. l. f.; anträffat bl. i oblik form.
Ordformer
(åt (åå-, -th) 1588 osv. åte 1845 (: Rödåte)–1923. åten (aa-), sg. best. 1900 (: rödaaten)–1939. åto, efter prep. 1561 (: öffueråto))
Etymologi
[fsv. ata, f., sv. dial. åt, n.; motsv. fvn., nyisl., fär. áta, f., resp. át, n., ätande, mat (nor. åt, n., äv. åte, f. (l. m. l. n.)), fsax., mlt. āt, mnl. aet, ffris. ēt, fht., mht. āʒ, feng. ǣt; i avljudsförh. till ÄTA; i bet. 4 sannol. åtm. delvis ellips av sv. dial. avåt, bildat med verbpartikeln AV o. ursprungligare i denna bet. (se Fridell i StSvSprH 5: 198 (2000)); formerna åte o. sg. best. åten (de senare endast i omtal, ss. ”den s.k. åten”) kan återspegla ett från nor. lånat åte men återger trol. snarast missuppfattade l. omtolkade dialektala n. sg. best. med bortfallet slut-t resp. pl. best. — Jfr ÅTEL, ÅTSEL]
1) (†) (resultat av) (upp)ätande; utom i ssgr anträffat bl. i oeg. l. bildl. anv. At tandawärken kommer af en Carie Maxillæ eller angrep och åth uthi sielfwa käfftan. Lindestolpe Matk. 32 (1714). — jfr MUS-, SJÄLV-ÅT.
2) (†) ss. senare led i ssgn MÄNNISKO-ÅT: -ätare.
3) (i fackspr.) vattenlevande smådjur som utgör föda för fisk; särsk. (o. i sht) koll. (Torskens) föda utgöres af smärre kräftdjur, förnämligast ”åt” (Calanus finmarchicus) och märlkräftan Themisto libellula. Stuxberg Fisk. 389 (1895). — jfr FISK-, RÖD-, SJÖ-, SVART-ÅT.
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet skadedjur som angriper människa l. djur l. växt; särsk. (o. numera företrädesvis) om stickande (l. bitande) insekt; äv. koll. At dermed wälsigna åker och äng för matk och ååt. Raimundius HistLiturg. 74 (i handl. fr. 1588). Särdeles måste man achta .. (korna) om Sommaren för Åth och Stiung. Rålamb 13: 55 (1690). Dock har swart boskap gemenligen mästa plågan af mygg, brömsar och annat åth. Orrelius Djurkänn. 441 (1776). Kal-Evert sträckte ut en hand och karade bort de vidriga åten som sugit hennes blod. Parling NödLust 90 (1953).
Ssgr (till 1; †): ÅT-GIRIGHET. (benägenhet till) frosseri. Beware osz Gud från åtgirughet, för öfwerflöd i mat och dryck. Swedberg Dav. § 19 (1713). —
-JORD. skadad jord. NorrlS 1–6: 103 (1798).

 

Spalt Å 265 band 38, 2021

Webbansvarig