Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖDEN, adj.2, n. ödet; l. ÖDE, adj.2 oböjl., l. ÖDD, adj., n. ött.
Ordformer
(ödd 1648–1971. öde (öö-, -dh-) 1573–1807. öden (-dh-) 1572–1916. ödh 1621 (i vers))
Etymologi
[fsv. ödhin; motsv. fvn. auðinn, fsax. ōdan, feng. ēaden; möjl. till den rot med bet.: väva, som äv. föreligger i lit. áudmi. — Jfr ÖDE, sbst.3, ÖDNALAG]
(†) ödesbestämd; särsk. i sådana uttr. som vara l. bliva (ngn) öden, särsk. döden är allom öden, alla skall dö. Ps. 1572, s. 56 b. The äre nu bådhe dödhe, / Then olycka war them ödhe. Messenius Sign. 24 (1612). Ach gudh nåde then man som är ödhe / Att lijda slijkan sörgh och wedermödha. DrSimon 4 (1627). Döden är allom öden. Bondepract. G 4 b (1662). Doch will iag helder uthwälia att wäria mitt lijf och falla som en karl om så blifwer öde än at fly från mitt med skam. Reenhielm ThViik. 33 (1680). Visste jag väl det, att annat var oss ödt än att vi skulle sluta här. Quennerstedt C12 1: 210 (1916). Östergren (1971; angivet ss. sällsynt).

 

Spalt Ö 33 band 39, 2023

Webbansvarig