Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖDMJUKT, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(ödmiucht (-dh-, -w-) 1528–1661. ödmiuck c. 1640. ödmiuk 1751, 1784. ödmiuke 1658. ödmjuckt (-i-, -w-, -tt) 1539–1677. ödmjukt (oe-, -dh-, -i-, -y-, -w-, -c-, -tt) 1526–1697. ödmycth 1525)
Etymologi
[fsv. öþmiukt; jfr fvn., nyisl. auðmýkt (nor. nn. audmykt); till ÖDMJUK; formen ödmiuke sannol. felskrivning, liksom formen ödmiu(c)k, som emellertid, i sht i beläggen från 1700-talet, äv. skulle kunna avse (l. vara förkortning för) ödmjukhet]
(†) ödmjukhet; ngn gg äv. övergående i bet.: saktmod l. överseende. G1R 2: 33 (1525). Warer alle inbyrdes hwar annan vnderdånighe, och håller idher hårdt widh ödhmiuktena. 1Petr. 5: 5 (Bib. 1541). Doch är werlden sådana, Theste större ödmiukt och tienst Gudh henne bewijsar, theste hogmodigare hon warder emoot honom. LPetri DialNattw. F 7 a (1562). The böner, medh hwilka man åkallar Gudh om lijffznödhtorfft, wijsheet, ödmiukt och andra sådana godha gåfwor. Palma HimApot. A 1 b (1610). Altfördenskull böönfaller jagh j diupesta ödmiukt undherdånig bidiandhes (osv.). VDAkt. 1693, nr 335. Äfwen som jag i all ödmiuk nödgas anhålla om utdrag af Max. Venerandi Consistorii Handlingar. VDAkt. 1784, nr 211.

 

Spalt Ö 40 band 39, 2023

Webbansvarig