Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖMST l. YMST, adv.
Ordformer
(ymbst 1561. ymst 1561–1713. ömst 1651–1659)
Etymologi
[adverbiell anv. av fsv. ymst, n. sg. av ymis (se ÖMSE), l. möjl. en i nysv. analogiskt nybildad adverbiell form till ÖMSE]
(†) omväxlande l. ömsevis; ömsom. Spelet föll ymst aff och till. Svart G1 39 (1561). Drogo honom i håret, och ömst gofwo honom stötar i ryggen. UUKonsP 4: 47 (1651). Så har han dock för sed, at han de högre, tadlar, / I fall han ymst utaf det minsta lyte får; / Då swarar den för twärt, då låfwar den för rundt. Brenner Dikt. 1: 188 (1711, 1713).

 

Spalt Ö 171 band 39, 2023

Webbansvarig