| Publicerad 1893 | Lämna synpunkter |
ABLATIV ab3lati2v, mindre ofta ab1lati4v (ablati´v Weste), r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
språkv. en kasus i lat., fin. m. fl. spr. Rosenstein i SAH 1: 24 (1801). I sin ursprungliga betydelse betecknar ablativen ett hvarifrån i rummet. NF (1875). — Anm. Stundom, i ä. tid alltid, kvarstår den lat. ändelsen -us. J. Bäckström Inl. t. fr. spr. 26 (1729). Sahlstedt Sv. gr. 37 (1769).
-ÄNDELSE~200.
Spalt A 13 band 1, 1893