| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFFLÅ a3v~flå2 (a`fflå Weste), v. -r, -dde, -tt, -dd (se för öfr. FLÅ). vbalsbst. -ENDE, -NING (†, Lind (1749, under abschindung)).
— jfr FLÅ AF.
1) afdraga (hud o. d.). Afflå huden af l. på ett kreatur. Om .. Huden woro (dvs. vore) tigh aff flagen. Balck Esop. 188 (1603). Skinnen .. äro nyligen afflagne. I. Erici 327 (c. 1640). Denna hinna kan med stor lätthet afflås från den trådiga. Berzelius Kemi 6: 96 (1830). Träffar det sårande föremålet snedt, afflås .. stycken af (hufvud-)svålen från benet. G. v. Düben i NF 7: 14 (1883). — afskala, frånskilja (hudlikt åtsittande betäckning). Afflå barken af ett träd. Linné Ungd. 2: 255 (1734). Torfvor upskäras och afflås af Ängen. Bergius Præs. i VetA 1769, s. 12. Barken upristas långs efter trädet, och afflås så hel som görligt är. Fischerström 1: 336 (1779). jfr: Afflå en strumpa, draga en strumpa afvig l. vrängd af benet. Kindblad (1840, 1867).
2) flå l. draga huden af (ngn l. ngt). Ödmann Beskr. om Kamt. 151 (1787). Hufvudet afflås långt ned på båda käkarne. Svederus Jagt 295 (1832). (Själ-)-ungar, hvilka .. blefvo afflådda. Quennerstedt 213 (1867). — afdraga l. skilja hudlikt åtsittande betäckning från (ngt). Utmarkens och ängens afflående. Lidbeck Præs. i VetA 1766, s. 7. Det afflådda trädet. Læstadius 293 (1831).
Spalt A 179 band 1, 1898