| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFHUGG a3v~hug2, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) eg.: hugg, som afskiljer en del från det hela; hugg, som skiljer en lem från kroppen, lemlästande hugg; (lems) afhuggning, stympning. Afhugg. mutilatio membri. Stiernhielm Fateb. B 1 a (1643). Slår man någon så, at ben bräckes, eller lossas, i hufvud, arm, lår eller ben, och kommer ej afhugg i. MB 34: 3 (Lag 1734). Nu hugger man åt annan ..: står annar före, och får sår eller afhugg. Därs. 34: 5. Därs. 35: 1. Afhugg .. Ictus resecans. Sahlstedt (1773).
2) (föga br.) afskärning l. kant (på vissa kroppar). Somliga kristaller hafva tvära afhugg. Kindblad (1867).
3) (mindre br.) del, som gm huggning blifvit skild från det hela; koll.: afhuggna stycken, särsk. af ringa värde; affall vid huggning. Afhugg .. abscissum. Schenberg (1739). Inspektoren afqvistade trädtopparna och drängen uppsamlade afhugget. Kindblad (1867). Lundell (1893). jfr STÅNGJÄRNS-AFHUGG. — (†) om affall i något vidsträcktare bet. Afhugg, .. das Abschnitzel, .. der Abschnitt von verschiedenen Dingen. Lind (1749).
4) (nästan †) bildl.: afskrap, afskum. Så som werldennes affskrap äre wij wordne, hwars mandz affhug. 1 Kor. 4: 13 (NT 1526; öfv. 1883: allas afskräde). Lex. Linc. (1640, under rejiculus).
Spalt A 244 band 1, 1898