| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFLARE a3vlare2, m.||(l. i bet. 1 o. 2 äfv.:) ig.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person, som aflar. — särsk.
1) [jfr sv. dial. avlare] (numera knappast br.) motsv. AFLA 1: person, som förvärfvar egodelar l. förmögenhet. Efter en god aflare, kommer en god slösare. Sv. ords. A 5 b (1604); jfr Rietz 17.
2) (föga br.) landt. person, som sysselsätter sig med afvel af boskapsdjur; person, som uppdrager en (boskaps-)ras; jfr AFLA 2, AFVEL. Den (får-ras), som .. benämnes .. Dishley .. efter aflarens bostad. P. v. Möller Jordbr. 25 (1881).
3) (föga br.) motsv. AFLA 3 a β: man, som aflar l. aflat; fader. Generator .. aflare. Cellarius (1699, 1729). Begetter .. aflare. Serenius (1734). Wenström o. Lindgren (1889, under begetter).
Spalt A 307 band 1, 1898