| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFLIFVA a3v~li2va (a`flifva Weste; ∪ — ∪ enl. Arvidi 29 (1651)), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under hinrichtung)), -LIFNING (†, Dijkman Ant. eccl. 157 (1703)).
— jfr LIFVA AF.
1) (utom i bet. c numera företrädesvis användt i skriftspr.) afsiktligt beröfva (ngn) lifvet; afdagataga, döda (i sht ngn, som ej gör motstånd); med personsubj. Jugulo .. strypa, aflijfwa. Wollimhaus Ench. (1652). De Danskes uppsåt var .. att samla bönderne på ett ställe .. och aflifva dem. Hallenberg Hist. 1: 371 (1790). Almqvist (1842). Hos Sioux-indianerna .. händer det .. att nyssfödda flickebarn aflifvas. Westermarck Äkt. 344 (1893). — särsk.
a) om person, som afdagatages på grund af dom l. öfverhetens befallning. Leeddes ther .. vth twåå .. ogerninges män .. till ath affliffuas. Luk. 23: 32 (NT 1526). Then affliffwede Peder Benckson som Niels Person leet afrätte. RR 10 April 1544. Mandråpare moste (ju) affliffuas. L. Petri Mandr. E 8 a (1562). Aflifvas någon olagligen. Drysell 7 (1728). Afrätta, aflifva, richten, hinrichten, als der Scharffrichter einen übelthäter. Lind (1749). Aflifva .. Vitam demere, supplicio. Sahlstedt (1773). Pilatus hade låtit aflifva några upproriska Galileer. Franzén Pred. 5: 114 (1845). Görtz’ aflifvande var ett politiskt mord. Malmström Hist. 1: 48 (1855). jfr: Tu aflijfwar oss förvthan föregången Dom. Schroderus Hoflefv. 276 (1629).
Anm. Medan ordet i de flesta af de litteraturexempel, som anföras under a, o. i med dem likartade fall enl. ngras uppfattning väsentligen har den först under 1 angifna allmännare betydelsen, utgör det för andra en synonym till AFRÄTTA med ngt mildare o. mindre officiell prägel än detta. Redan i fsv. användes ordet företrädesvis om afrättande, o. de flesta sv. ordböcker från o. med Lind (1738) o. Serenius (1741) behandla det ss. antingen alltid l. i vissa fall synonymt med AFRÄTTA.
c) (numera mest skämt.) taga lifvet af l. döda (djur). Borgarne .. (vordo) fast tagne och dräpne lijka såsom Fåår, som .. föras in på Slachtebäncken til at afflijffuas. Tegel G. I:s hist. 1: 65 (1622). Den svarte katten hade vaganten stulit och aflifvat. Rydberg Vap. 367 (1891).
2) bildl. o. skämt.: taga lifvet af, göra slut på. — särsk. om
a) ngt, som afskaffas. Så aflifvades ändtligen husbehofsbränningen. Wieselgren Vår samt. 81 (1872, 1880). Många funno det orimligt .. att låta rikets ständer fungera .. ett halft år efter det de i själfva verket voro aflifvade. De Geer Minnen 2: 27 (1892).
b) ngn l. ngt, som (gm kritik osv.) grundligt nedgöres. Aflifva en nyutkommen bok, en författare. jfr: Utskottet har aflifvat alla motionerna i ämnet.
Spalt A 322 band 1, 1898