| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFRIDA a3v~ri2da, v. -er, -red, -redo, -ridit, -riden (se för öfr. RIDA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (föga br.) intr.: ridande begifva sig (från l. till ett ställe); rida bort l. åstad. Lind (1749). Något före middagen afred jag .. från staden. Gosselman Col. 2: 105 (1830). Maria med barnet på knäet afrider till Egypten. Brunius Gotl. k. 3: 155 (1866; i beskrifning af ett konstverk).
2) (†) tr.: gm ridning utmatta l. fördärfva (en häst osv.). Wikforss (1804, under abreiten). — särsk. [jfr d. afreden, t. abgeritten] i p. pf.: utriden, tröttriden. Theres (dvs. ryttarnas) häster äre mäste partenn afredne. P. De la Gardie i HSH 36: 256 (1580). Är Hesten j Skiutzningh eller ock genom Skiutzferd tillförne förderfwader eller afriden. RARP 3: 252 (1642). — jfr: Fältherren (måste) för all ting tillse, att thet (dvs. rytteriet) icke blifwer .. emot wåren afridit. Gustaf II Adolf 269 (1626).
3) (ny bet.) tr.: gm ridning tröska. Tröskningen af .. (rybsen) sker genom afridning i rapsbanor. Tidskr. f. landtm. 1883, s. 429.
4) (ny bet.) tr.: till häst l. under ridt företaga l. utföra (en jakt o. d.). Englands största steeple chase .. afrides vid .. Olintree. Tidskr. f. landtm. 1892, s. 731. Jagterna .. afredos .. å förutnämnda egendomsområden. SDS 1894, nr 448, s. 3.
5) mil. till häst (grundligt l. fullständigt) rekognoscera. Afrida en terräng.
Spalt A 421 band 1, 1898