| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
a) om aflägsenhet l. åtskillnad i rummet.
α) abs.: afsides befintlig l. belägen; för sig själf liggande, merendels med bibegrepp af svårtillgänglighet l. isolering. (Han) måste .. hålla sig i ett afskildt rum på skeppet. Geijer I. 2: 46 (1811). Vår afskilda vrå af verlden. Fries Utfl. 2: 343 (1848, 1852). Vermland .., i ett hörn af det vidsträckta riket, var mer afskildt än de flesta andra landskap. H. Lilljebjörn 1: 18 (1865). I en afskild gång .. de möte beramat. Wirsén Vint. 291 (1890). — jfr 2 a β α’.
β) (föga br.) bot. i pl.: inbördes (långt) åtskilda, glest sittande. Bladen .. midt på stjelken störst, mycket afskilda. A. Afzelius i VetANH 9: 147 (1788). Liggande stjelkar hafva långt afskilda blommor. Agardh Bot. 1: 311 (1830).
b) (†) om aflägsenhet l. afstånd i tiden. En vida afskild framtid. E. O. Runeberg i VetAH 30: 189 (1769).
c) motsv. AFSKILJA I 1 d α: (gm gränsmärken) bestämdt afgränsad; tydligt åtskild. På Rören (dvs. röret), eller Fiolen (dvs. glasflaskan), behöfues inge afskilde Steg (dvs. gradmärken); meer än ett twär-strek allena. Stiernhielm Arch. O 2 a (1644). Ålslägtet .. har ingen afskild stjertfena, utan större delen af kroppen omgifves bakåt af en sammanhängande fena. Sundevall Zool. 116 (1835, 1864).
2) motsv. AFSKILJA I 2, om afsöndrande l. isolerande från samband l. gemenskap med ngn l. ngt; jfr: Särskild, afskild .. sättas emot det som vi kalle commune. Sahlstedt Crit. saml. 116 (1759).
α) i förb. med prep. o. sbst., som betecknar:
α’) (mindre br.) en menighet l. ett samfund o. d. Lefva afskild från kamrater. Lindner 60 (1641). Ett från verlden afskildt lif. Beskow Minnesb. 1: 72 (1854, 1860). — (†) med prep. af. (Om) wi wilje lefwa afskilde af werlden, henne försaka, och lefwa gudeliga; si så moste wi lefwa i föracht. Swedberg Sabb. ro 156 (1704, 1710).
β’) en förbindelse l. påverkan. Lefva afskild från allt umgänge; jfr α’. Intet land är så afskiljdt ifrån civilisationens allmänna utveckling att det icke emottagit något främmande inflytande. Svedelius Statsr. ansv. 3 (1856).
γ’) (nästan †) en egenskap l. sinnesstämning: skild l. fri (från ngt). Afskild från alt parti-väsende. C. F. Scheffer i HSH 16: 191 (1764). Ett så .. från egennytta afskiljdt tänkesätt. Rosenstein 1: 121 (1787). — jfr 1.
β) utan prep.-uttr.
α’) enslig, isolerad. Afskildt läge. Tvenne systrar, förande ett afskildt lefnadssätt, vistades på slottet. Almqvist Drottn. j. 4 (1834). Äfven flit bodde inom dessa afskilda hem, dessa små stater i staten. Heidenstam End. 59 (1889). — bildl. Vi tro gerna, att en handling .. är obetydlig och utan påföljd, emedan den synes afskild och ensam. Wallin Rel. 1: 159 (1821).
γ’) (†) särskild, speciell. (Dessa) krig .. (hafva) kunnat äga afskilda orsaker. Höpken 1: 259 (1771). En afskild och utförlig behandling af ridkonsten. Ehrengranat Ridsk. I. 2: Föret. (1836).
b) (mindre br.) motsv. AFSKILJA I 2 c: till särskildt (heligt) bruk uttagen och bestämd. Gudaktighetens öfning skall icke stanna vid dessa afskilda stunder i templet, men den skall inträda i menniskornas boningar. Genberg 2: 77 (1854).
α) (numera mindre br.) om lott l. andel: vederbörligen tillmätt, beskärd. Fattigdom och rijkedom giff migh icke, men lät migh min affskilda deel aff spijs få. Ordspr. 30: 8 (Bib. 1541). Var nögd i mindre stånd med din afskilde Lott. Dalin Arg. 2: 434 (1754).
β) (†) enkom för ngn bestämd, enskild, privat. At jag dette .. haf(ve)r .. schreffuedt med Monsieur de la Toulleries affskeldhe post. A. Oxenstierna Bref 4: 202 (1645).
a) (föga br.) filos. om vetenskaplig(t) begrepp l. fråga: abstrakt. Boëthius Nat. 14 (1799). Afskiljda (abstracta) begrepp, des idées abstraites. Öhrlander o. Leffler (1852).
b) (†) språkv. om ord l. satsdel: fristående, absolut. Står et Adjectivum afskilt (absolute), då böjes det äfen i Genitivus. Ljungberg 77 (1756).
Spalt A 493 band 1, 1898