| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFSKILDRA a3v~ʃil2dra (a`fskildra Weste), v. -ade. (se för öfr. SKILDRA). vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE Wikforss (1804, under beschreiber).
— jfr SKILDRA AF.
Anm. Ordet, hvilket först anträffats hos O. v. Dalin, begagnades, i sht i bildl. bet., med särskild förkärlek under senare hälften af 1700-talet, men är nu tämligen allmänt undanträngdt af det enkla verbet.
1) framställa l. afbilda (ngn l. ngt), i sht gm teckning l. målning.
a) (nästan †) i eg. bet. En ärelysten Man ville intet efter bruket låta afskildra sig på en tafla, utan äga sin bild i vax. Dalin Arg. 1: 223 (1733, 1754). Afskildra, depeindre, portraire. Möller (1745). Skönhet är en egenskap, som lättare afskildras än beskrifves. Linné Sk. 229 (1751). Gesnerus .. afskildrade dem (dvs. djuren) med någorlunda liknande figurer, fast än de allenast voro skurne i trä. Wargentin i VetAH 12: 90 (1751; med afs. på träsnitt). Måleri är en skicklighet att afskildra med pensel. Adlerbeth hos C. A. Ehrensvärd 117 (1786).
b) (nästan †) i bild, närmande sig 2. En oöfvad pensel, har fördristat sig at afskildra Riksens Ständers Höga händers verk: Det är den Frälsta Svea. Nordenflycht Svea 3 (1746). (Wallins skaldestycken) afskildra icke vissa bestämda taflor. Järta V. skr. 2: 7 (1823).
c) (†) utgöra l. gifva en (lefvande) bild af (ngt). Dessa blad, som gulna kring min fot, / Afskildra mig min min (dvs. mitt utseende, ansikte), när döden tar mig mot. Bellman 2: 159 (1783).
2) (numera föga br.) mer l. mindre bildl.: med ord (l. åtbörder) åskådligt beskrifva l. skildra (ngn l. ngt).
a) i allm. Humbla 563 (1740). Jag (vill) med några .. drag afskildra för Eder .. (hans) korta lefnad och stora värde. Dalin Vitt. I. 3: 177 (1750). Dalin afskildrar Svenska Folkets Lagar och styrelse. Schönberg Bref 1: 25 (1772). Att på en svensk skådeplats finna .. naturen .. igenkänneligen .. afskillrad. Leopold 5: 443 (1799). Med sanning och artistisk trohet afskildra menniskolifvet. Rydqvist i SAH 12: 473 (1827). Ljunggren Bellm. 155 (1867). — med objektssats. Han .. afskildrade, huru Riksmarsken ville föröda land och rike. Strinnholm Vas. 1: 82 (1819); jfr b.
b) med bibegrepp af öfverdrift: utmåla. Dalin Arg. 1: 147 (1733, 1754). Han (hade) icke förgätit at illa afskildra den nya Konungen, för .. (hans) hårda upförande emot Presteståndet. Celsius G. I:s hist. 225 (1746, 1792). Månne icke konungen fått ett nytt och skenfagert skäl att .. afskildra adeln såsom olydige rebeller? Adlerbeth Ant. 1: 88 (c. 1792). Han afskildras som en stor skrymtare. Öhrlander o. Leffler (1852). — närmande sig 1 b. Jag .. afskildras (i skriften) med de styggaste färgor. Tessin Bref 2: 228 (1754). Alt människligt förnuft blef .. med de fulaste färgor afskildradt. Botin Hem. 2: 46 (1756, 1789). jfr AFMÅLA I 3 b.
3) (†) gifva (språkligt) uttryck åt (ngt); återgifva. Ingen tanka gifves så stolt och vacker, at icke den på vårt språk kan afskildras med samma utvalde zirlighet och liflige färg, som uppå främmande språk skiedt. Posse Tankeförsök 1: 33 (1758).
Spalt A 495 band 1, 1898