Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFSTUBBA a3v~stub2a, v. -ade (se för öfr. STUBBA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afstubbe]
— jfr STUBBA AF.
I. [jfr STUBBA i bet.: gm (våldsamt) borttagande af en del på ett i ögonen fallande sätt afkorta] Wikforss (1804, under abstutzung).
1) gm stubbning beröfva (ngt) en del.
a) om utstående del å en organism; vanl. om ett grundligt afkortande, hvarvid endast ett litet stycke af det hela lämnas kvar: klippa l. skära kort. Afstubba svansen på Hästarne. Wahrman Husdj. 119 (1807). Häcken göres jemnhög genom topparnas afstubbande. Kindblad (1867); jfr 3. Vanligen afstubbas med en sax de långa håren (på skinnen), hvarefter hela hårbeklädnaden aftages med en skarp knif. Uppf. b. 6: 540 (1875). De .. tätt afstubbade polissongerna. Lundquist Profil. 2: 140 (1886). — p. pf. ss. adj.: stubbig, kort. Stora .. kungsfiskare .. satte .. sig på en gren .. under .. viftningar med den lilla afstubbade stjerten. Bovallius Resa 379 (1887).
b) (mindre br.) i annan anv. Genom en för stark afstubbning hade kappan blifvit för kort. Kindblad (1867). Denna varelse i sin afstubbade kolt. Benedictsson Folklif 198 (1887).
2) (mindre br.) anslutande sig till 1 a, med objektsväxling; om djur: gm aftagande af ngn utstående del (svans, öron o. d.) stubba. A(fstubba) en häst. Dalin (1850). Afstubba hundar genom att bortskära öronen. Kindblad (1867).
3) (föga br.) gm stubbning borttaga. Större delen af hästens svans var afstubbad. Dalin (1850).
II. [anslutande sig till STUBB i bet. af det efter bärgningen återstående af säd l. gräs] (föga br.) borttaga stubben på (en åker). Dalin (1850).

 

Spalt A 585 band 1, 1898

Webbansvarig