AFSVALKA a3v~sval2ka, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(föga br.) (småningom l. vederbörligen) svalka; afkyla, afsvala. Möller(1790). Slafvinnorna afsvalkade henne .. genom fläktande med löfruskor. C. J. L. Almqvist enl. Kindblad(1867). En lätt regnskur (hade) något afsvalkat luften. AB 1889, nr 259, s. 2.— (mindre br.) AFSVALKAS i intr. bet.: (småningom) blifva sval. Dalin(1850). — jfr SVALKA AF.
