Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFVITA a3v~vi2ta l. a3~vi2ta, äfv. a3vita2 (a`fvita Weste; jfr Kock Sv. akc. 2: 182), adj. oböjl. o. adv., brukas ss. adj. mest själfständigt o. predikativt. — Anm. Ngra lexikografer, ss. Nordforss (1805), Heinrich (1814) o. Helenius (1838), angifva ordet ss. sbst. o. adj. Detta beror därpå, att ordet i lagstil så väl i sg. som pl. förekommer substantiveradt utan artikel; jfr t. ex. cit. från Nehrman o. MB 32: 1 (Lag 1734) under 1 a, Nordström Samh. 2: 92 (1840).
Ordformer
(åweta Var. rer. 16 (1538); affweta L. Petri Mandr. H 5 a (1562); med afs. på e se nedan. — affvetta L. Petri Kr. 45 (1559); med afs. på tt jfr fsv. afwitta. — afvite Abrahamsson 351, 737 (1726). avita Nordström Samh. 2: 92 (1840). — De numera utdöda formerna med -e- äro de ljudlagsenliga; de nysv. formerna med -i- bero däremot ytterst på lån från fsv. lagspr.; jfr under 1 a o. 2. — Formen åweta är sannol. ljudlagsenligt utvecklad ur fsv. avita (se nedan); jfr dock äfv. å af AF; samma fsv. form uppträder däremot ss. lånad i det hos Nordström (se ofvan) förek. avita)
Etymologi
[fsv. afvita (äfv. afwitta, affweta; awita, aweta), adj. (o. sbst.?), af vit, vett; med afs. på bildningen jfr fsv. afsinna, vanvita; jfr äfv. ä. d. afvittig. — Särsk. med afs. på det redan i landskapslagarna förek. awita (jfr åweta ofvan) är möjl. mnt. âwitte, dumhet, brist på l. saknad af förstånd, att jämföra; se Tamm Etym. ordb.]
Jfr AFVETIG, AFVETING.
1) i eg. bet.; om lefvande varelser. Phreneticus willer, åweta. Var. rer. 16 (1538).
a) [i de här anf. ex. beror ordet på ett, sannol. flere ggr förnyadt, lån från fsv. lagspr.; jfr ofvan] (numera i sht jur.) om personer; eg.: som är från vettet; svagsint, vansinnig, galen, fånig, förryckt, rubbad; (som är en) vettvilling; jfr AFSINNAD. Förordn. 27 Juni 1720. Vettvillingar och afvita kunna ock förvärfva (egendom). Nehrman Inl. t. jur. civ. 116 (1729). Häfdar man afvita qvinno. MB 22: 1 (Lag 1734). Dräper afvita någon. Därs. 32: 1. Tager någor svikeliga .. af then, som afvita är, kläder (osv.). Därs. 42: 4. (V. skall hafva) giort (dvs. ställt) sig afvita då han .. til Sultan öfverlefvererat (memorialet). Nordberg 2: 380 (1740) [efter fr. il contrefit l’insensé. Voltaire]. (Han) var afvita af ålderdom. Schröderheim Skr. 298 (1789). Afvita och omyndige hafva sitt skydd i sin svaghet. Thorild 3: 179 (1792). Schrevelius 3: 79 (1849, 1858). Jag .. är (ej) så förryckt eller så afvita, som jag säkerligen förefallit er. Lidforss DQ 2: 189 (1892). — Anm. Ordet erhåller i nutida språkbruk ofta en mildare bet.; jfr 2 b.
b) (†) om djur: galen, ursinnig, rasande. Een affvetta eller rasande tiuur. L. Petri Kr. 45 (1559). Lika som affweta och rasande hundar. Dens. Mandr. H 5 a (1562).
2) om sak.
a) [sannol. utveckladt ur 1] jur. i vanvett föröfvad (gärning o. d.). Om brottet med skiäl kan räknas till afvita gierningar eller ej. Nehrman Inl. t. jur. cr. 93 (1756).
b) som är vettlöst; som röjer dårskap l. (stor) dumhet l. oförstånd; vanvettig, dåraktig. Jag har aldrig hört något mera afvita. Tegnér 5: 156 (1818). Hvad gör du nu mig för ett afvita anbud. Carlstedt Herodot 3: 411 (1833). Den avita boken. Rosén (1838; boktitel). Det står bönderna fritt att låta jordbruket fortgå på det gamla afvita viset. Palmblad Norge 87 (1846). Vår tids tomma afvita grannlåt. Lundgren 3: 89 (1873). AB 1896, nr 236, s. 2. — ss. adv.: dåraktigt, (i hög grad) oförståndigt, tokigt, förvändt. Man .. måste medgifva, att han (dvs. G. IV A.) till följe af sin natur betedde sig barnsligt och afvita. Reuterdahl i SKN 1841, s. 69 b.
c) abnorm, meningslös. (Lidner) betraktade allt lidande såsom något afvita, oafsedt om det var sjelfförvålladt eller ej. Warburg i NF 9: 1229 (1885).

 

Spalt A 757 band 1, 1898

Webbansvarig