AG a4g, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr fgutn. agh, ack.-form, sv. dial. ag på Gotl. enl. Rietz m. fl., åg(h) på Öl. enl. Wahlenberg Fl. svec. 1: 22 (1831) o. Rietz, å i Gammalsvenskby i Södra Ryssland enl. Freudenthal o. Vendell Est.-sv. dial. 262. Ordet förutsätter med all sannolikhet en riksspråksform *åg, motsv. fsv. *āgh(er). Då växten Cladium Mariscus alls icke förekommer i Söderm. o. är mycket sällsynt i Nerike, är det osannolikt, att den form ag, som Rietz anför ss. inom dessa landskap förek. namn på denna växt, där är inhemsk, såvida öfver hufvud uppgiften är riktig; namnen brunag, hvitag (i Nerike enl. Rietz) o. myrak, kvitak (i Norge enl. Jenssen-Tusch) ss. beteckningar för Rhynchospora (alba o. fusca) torde härleda sig från botanisternas språk. Möjligt, men mindre sannol. är, att ordet, som skulle motsvara ett indoeur. *ēk-, står i afljudsförh. till den i de flesta indoeur. spr. kvarlefvande rot ak (med bet. vara hvass l. spetsig), som ingår i lat. acus, spets, nål, ācer, skarp, sv. AX, EGG; jfr äfv. AGG, sbst.1, ABBORRE o. det med ag likbetydande ÅM, sbst.2 Med afs. på namnets ursprungliga innebörd erinras, för den händelse nämnda ord äro besläktade med ag, om t. schneide, en beteckning för Cladium Mariscus. Jfr för öfr. Tamm Etym. ordb.]
halfgräs, tillhörande något af släktena Cladium l. Rhynchospora (af Lin. sammanfattade under namnet Schoenus), i sht den för sina mycket spetsiga o. fintaggiga blad utmärkta arten Cladium Mariscus R. B.
Anm. Ordet tillhör hufvudsakligen det botaniska språket, i hvilket det införts af Linné. Antagligen har det upptagits från den gotländska dial.; det må erinras om att Spegel, hos hvilken ordet i nysv. först anträffats, under flere år vistats på Gotland.
Aag .. starr, som wäxer på moras, Säf, groft hö. Spegel Gl. (1712). Linné i VetAH 2: 181 (1741). Agh kallades af Bönderna et högt Gräs, som växte i Kyrko-Myran .. Folket täkte med denna Aghen de mäste sina Ladugårds Tak; de slå af honom med Lia emellan Midsommar och Ols-Mässa. Dens. Gotl. 170 (1745). Retzius Fl. oec. 659 (1806). Ag .. ett 1—2 alnar högt, bred- och taggbladigt, med rika bruna axknippor försedt halfgräs i Gotlands, Ölands, Blekinges, Smålands samt Öster- och Vestergötlands kalkkärr och mossar. N. J. Andersson i NF (1875). Ag nyttjas jämväl stundom såsom namn på några .. arter af slägtet Rhynchospora. Dessa .. hafva trinda eller borstformiga blad. Dens. Därs. Ag. Normalfört. öfv. sv. växtn. 33 (1894). — jfr AX-, BRUN-, KNAPP-, MYR-, TAK-AG.
Ssgr: AG-MYR3~2. Den som äger sådan Aghmyra på Gotland. Linné i VetAH 2: 181 (1741). Agh-Myror (dvs. -myrar), som förleden Sommar blifvit bärgade. Dens. Gotl. 176 (1745). —
