| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALLENA ale3na2 l. ale4na (alle`na Weste), äfv. (numera bl. i poesi) ALLEN ale4n (alle´n Weste), adj. oböjl., adv. o. konj.
Anm. Ordet förekommer numera företrädesvis i högtidlig (i sht biblisk l. religiös) l. poetisk l. arkaiserande stil. Ss. adj. begagnas det numera icke i attributiv ställning omedelbart framför hufvudordet.
1) ss. adj.; om lefvande varelser: ensam, utan sällskap, alldeles för sig själf; isolerad, afskild; företrädesvis om en, men äfv. om flere; i sht uttr. vara, blifva, gå, stå, sitta (osv.) allena. Mark. 6: 47 (NT 1526). Then som spittelsk är, .. skal .. boo allena. 3 Mos. 13: 46 (Bib. 1541). Hwj kommer tu så allena och ingen man medh tigh? 1 Sam. 21: 1 (Därs.). Denne (dvs. fru Lusta) war intet alleen; Hon kom medh tree sijne Döttrar. Stiernhielm Herc. 13 (1668). Prästerna skola .. förmana them, som sköta the Siuke, at the .. icke .. låta them blifwa allena. Kyrkol. 17: 6 (1686). Dalin Arg. 1: 173 (1754). Movitz helt allena / På Tre Liljor satt en gång. Bellman 3: 150 (1790); jfr HEL. Gån, lemnen mig! Jag vill allena vara. Stagnelius 1: 358 (c. 1815). Är han allen i förvillande skogen. Nicander S. arb. 1: 207 (c. 1820); jfr d. Allena vid svarfstoln han sitter. Snoilsky 3: 27 (1883). — särsk.
a) (numera föga br.) i förb. med för sig. Kallades the munkar ther aff ath the .. wore aleene for sich. O. Petri Klost. A 2 a (1528). Heinrich (1814).
b) [jfr sv. dial. mo(r)s (osv.) allena, ss. två l. ett ord (se Rietz 443), nor. moder-aaleine (Aasen; se för öfr. Ross 520), d. mutteralene, t. mutterallein; jfr Grimm 6: 2812 o. MOL] i uttr. (numera bl. hvard.) mol allena, äfv. (†) mor allena, alldeles ensam; se MOL.
c) [med anslutning till 1 Mos. 2: 18 (Bib. 1541).] i uttr. vara l. lefva allena, dvs. ogift. Han är allena (ogift) er ist allein oder unverheurathet. Lind (1749). Ingen är säll som ej lefver allena. Adlerbeth Hor. sat. 98 (1814).
d) utan ngns hjälp l. bistånd l. medverkan, på egen hand; ensam. G. I:s reg. 1: 54 (1523). Herre sköter tw intit ther om, ath min syster haffuer så öffuergiffuet mich .. (och) later mich tiena allena? Luk. 10: 40 (NT 1526). Nu är hon (dvs. hustrun) ej fallen, at allena them (dvs. barnen) och boet förestå. GB 15: 1 (Lag 1734).
e) (numera föga br.) i uttr. vara allena om ngt. Wi äre intet allena ther om. Swedberg Dav. § 84 (1713). Dens. Schibb. f 2 a (1716).
2) (numera föga br.) ss. adj.; om liflösa föremål l. ngt abstrakt: ensam, afskild, isolerad, för sig. (Då) fick han see lijnclädhen liggiandes allena. Luk. 24: 12 (NT 1526). Joh. 12: 24 (Därs.). Kumba de Tristan är itt Berg som ligger för sigh allena vthi Siön. Kiöping 11 (1667). Peringskiöld M. Upl. 9 (1710).
3) ss. adj., användt för att begränsa ett omdömes l. ett förhållandes giltighet till en enda person l. sak: ensam, ingen mer l. annan än (i motsats till l. med uteslutande af alla andra). Thet them al ena tiil hörer. G. I:s reg. 1: 93 (1523); jfr 5. Ingen är goodh vtan gudh allena. Mat. 19: 17 (NT 1526). Thin herra gudh skal tw tilbidia, och honom allena skal tw dyrka. Luk. 4: 8 (Därs.). En allena skall och må erfve cronen. RA 1: 459 (1546). Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena. Stiernhielm Herc. 489 (1668); jfr 5. Lefva ej skyldemän, utan förmyndare allena; tå skal han hennes giftoman vara. GB 1: 3 (Lag 1734). Gud allena äran, Soli Deo gloria. Sahlstedt (1773). Döden allena mig bringar / gudarnas vingar. Tegnér 1: 59 (1825). På dig allen jag tänker. Böttiger 2: 127 (1833, 1857). Ro skänker oss högen allen. Runeberg 1: 379 (1844, 1851). — särsk.
a) (†) den ende; jfr 4. Est tu allena jblandh fremmande män j Hierusalem som icke weet huad ther skeedt är j thenne (dvs. dessa) daghar? Luk. 24: 18 (NT 1526). Gud är alleen som hielp formå. Ps. 1536, s. 29.
b) i och för sig betraktad, i och för sig själf, ensam (med bortseende från l. uteslutande af alla andra l. allt annat), ensam(t) för sig, enbart. The (dvs. munkar o. präster) äre ey then helga kyrkia aleena. O. Petri P. Eliæ b 4 a (1527). Mijn Drottning har alleen / Alt hwad Gudinnor all’ the hafwa i gemeen (dvs. tillsamman). Stiernhielm Fägn. 71 (1643). Konungs-Huset (i det egyptiska Tebe) är allena (lui seul) lik en stoor Stad. Ehrenadler 47 (1723). jfr: Deraf skulle följa, at allena desse tre leder, Son, Fader och Farfader, intagit öfver 200. åhr. Dalin Hist. 1: 558 (1747).
c) i förb. med ett adj. för att uttrycka, att den person l. sak, om hvilken man talar, är den enda, som man tillerkänner den ifrågavarande egenskapen: ensam, uteslutande; närmande sig 4; jfr anm. nedan. Thetta är ewinerlighit lijff, ath the kenna tigh allena sannan gudh. Joh. 17: 3 (NT 1526; gr. τὸν μόνον ἀληϑινὸν ϑεὸν; lat. solum verum deum; Luther: dass du alleine wahrer Gott bist; öfv. 1883: den ende sanne Guden). Din allena gällande förtjenst. Handb. 1811, s. 55. Crusenstolpe Mor. 1: 22 (1840). Den allena saliggörande kyrkan. Estlander Konsth. 72 (1867); jfr anm. 1:o under ssgrna.
Anm. till 3. I vissa fall, särsk. från ä. tid, är det omöjligt att afgöra, om språkprofvet bör föras till 3 l. 5.
4) [jfr mnt. sine alleine dochter, ä. eng. the alone mediator] (†) ss. adj.-attribut: enda. För en allena Saak skul. Plakat 13 Maj 1667.
5) (mindre br.) ss. adv.: ej mer l. annat än, uteslutande, blott, endast, allenast (se d. o. 1), enbart, ensamt. G. I:s reg. 1: 253 (1524). Messe prester som icke predica vtan aleena leffua aff rento som the haffua for messor. O. Petri P. Eliæ d 1 b (1527). Allena Noah bleff behollen. 1 Mos. 7: 23 (Bib. 1541; öfv. 1893: allenast Noa räddades). Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden. Stiernhielm Herc. 453 (1668). Allena til tigh, Herre Iesu Christ, / Mitt hopp står här på jorden. Ps. 240: 1 (1695). Detta utgifver jag allena som et prof. Dalin Arg. 1: 234 (1754). Hämd, allena hämd är detta folks begär. Kellgren 1: 12 (1786). Allena Gud i himmelrik / Må lof och pris tillhöra. Ps. 24: 1 (1819). Men Frithiof jagar / i molnen allena, och tärs och klagar. Tegnér 1: 24 (1825). Han klöf i ett hugg allen / kung Helges guldsköld. Dens. 1: 26. Saker, som .. tillhöra den vetenskapliga diskusjonen allena. Lyttkens o. Wulff Ljudl. Föret. IV (1885). Rydberg Vap. 4 (1891). — särsk.
a) ss. bestämning till ett adj. (l. adv.): ensamt, uteslutande, exklusivt. Ensidig är dock sång, allena nordisk. Tegnér 1: 238 (1841).
b) [jfr holl. eenig en alleen] (numera föga br.) i koordinering; i uttr. endast och allena (o. d.), endast och allenast (se ALLENAST 1 b α), blott och bart. Uti wårt Konungarijke .. skola alle bekänna sig, endast och allena, til then Christelige Lära och Troo, som är grundad uti Gudz heliga Ord. Kyrkol. 1: 1 (1686). Tessin Bref 2: 123 (1754). — (†) i uttr. enda och allena. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650). — (†) i uttr. blott och allena. A. Oxenstierna Skr. 1: 124 (1627). (Upplysningen) sker nu icke blott och allena genom läsning. Nohrborg 354 (c. 1765).
c) [jfr holl. niet alleen, maar ook, t. nicht allein, sondern auch] (numera föga br.) i uttr. icke (l. ej) allena, utan (ock l. också l. äfven); äfv. icke (l. ej) allena, men äfven. 2 Joh. 1 (NT 1526). Menniskian leffuer icke allena aff brödh, vthan aff alt thet aff Herrans mun gåår. 5 Mos. 8: 3 (Bib. 1541). H. K. Mtz. icke allena Furstlige, vthan och Christelige Dygder. Schroderus Uss. B 1 a (1626). Ej allena Tyrannen var död, utan också Friheten. Dalin Mont. 96 (1755). Dock ej i himlars höjd allena, / Men i hvart dygdigt bröst, du bor. Wallin Vitt. 1: 64 (1821). — jfr ALLENAST 1 c.
d) [jfr mnt. allene dat, t. allein dass] (numera knappast br.) i uttr. allena att, med undantag af att, utom (det) att, blott (det) att. Nu felas ingen Ting, allena att Wj gå. Börk Dar. 425 (1688). Tessin i 2 Saml. 4: 181 (1738). — jfr ALLENAST 2 a.
e) (numera knappast br.) i önskesats, inledd med att: blott, endast. Ah! att mitt Höga Mod allen .. (det) kunde ljda! Börk Dar. 490 (1688). — jfr ALLENAST 1 a.
Anm. till 5. Se anm. till 3.
6) [jfr holl. alleen, t. allein] (†) ss. adv. l. adversativ konj.: blott; dock; men. Alt thet som röres och leffuer, thet ware idher til maat .. Allena äter icke kött, thet än nu leffuer j sinom blodh. 1 Mos. 9: 4 (Bib. 1541; öfv. 1893: men). Pred. 7: 30 (Bib. 1541). Then, som allenast ser en annan spela, .. tycker then spelande fela .. Allena, när ock then kommer med i spelet, .. finner han sig ock giöra samma fauter. Sahlstedt Hof.-art. 29 (1720).
-HERRAVÄLDE~1020. Latinet störtades från sitt allenaherravälde. Hultin i NF 4: 1330 (1881). VL 1893, nr 56, s. 2. —
-SALIGGÖRANDE, adj. se anm. 1:o —
-STYRANDE~200, adj. Allas lif och välfärd äro lemnade till spillo i en enda allenastyrandes händer. Crusenstolpe Mor. 2: 85 (1840). En allenastyrande riksdagsregering. Palmblad Bih. 137 (1847). Beskow i SAH 43: 316 (1867). —
-STÅENDE~200, adj. Det hottentottiska språket är .. till sin byggnad allenastående. Almkvist i NF 6: 1546 (1883). (Konstantinopels) läge såsom handelsplats är .. allenastående. Waldenström Österl. 58 (1895). —
-VÄLDE~20. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 112 (1881). Folkviljans allenavälde. Boëthius i NF 16: 1445 (1892). Rydberg Varia 1: 137 (1892).
Anm. 1:o Den stundom förek. sammanskrifningen ALLENASALIGGÖRANDE betecknar uttalet 01030 ~200 l. 030~10200; oftast uttalas dock de två sammansättningslederna ss. skilda ord; jfr 3 c. — 2:o Ssgr med ALLENA- äro, med undantag af -STYRANDE, -STYRELSE o. -STÅENDE, mindre br.
Spalt A 991 band 1, 1898