| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALLER- al1er-, äfv. (mera emfatiskt) al4er, ngn gg al4er- l. al3er~ (a´ller Weste), adv. l. prefix, numera alltid sammanskrifvet med tillhörande ord.
(nästan † utom i a, b, d, e, f) = ALLRA. Med thet allerförste. G. I:s reg. 7: 15 (1530). Hans K. Maietz andtwardade .. sine Konglige Crona och Spijra, sin aller elskeligeste käre her Son, .. Her Erich. Svart Är. 85 (1560). Aller senest innan fäm vekur dagh. RA 2: 1 (1561). The allerkosteligaste historier. Gustaf II Adolf 69 (c. 1620). Konung Gustaff .. skreff (ärkebiskopen) på thet allerwänligste och kärligste til. Tegel G. I:s hist. 1: 69 (1622). Det allerskönste Verginske Taback, som i staden / Fins. Stiernhielm Herc. 234 (1668). En Mössa efter allernyaste sättet. Dalin Arg. 2: 26 (1734, 1754). Min herre, det är konungens allerljufvaste välbehag och affektion. Hagberg Shaksp. 6: 236 (1849; arkaiserande). — efter obest. artikel. At göra itt aller starkeste Clisteer. B. Olavi 53 a (1578). — särsk.
a) [efter t. allerhöchstderselbe] (numera nästan bl. skämt.) allerhögstdensamme101040 l. —32, äfv. 40 4 032, sällan 103~020, användt ss. pron., eg. syftande på regerande furstlig person. En Kejsare i Österrik / blef död .., / och allerhögstdensammas Lik / blef till beskådning stäldt. A. G. Silfverstolpe Skald. 274 (1810, 1814). Crusenstolpe Mor. 1: 92 (1840; om Belsebub). jfr: Ett personalpronomen af ännu förnämligare qvalitet än samma och densamma är det enkom åt regenten förbehållna högstdensamme, eller än mera imposant allerhögstdensamme. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 386 (1891).
b) (mindre br., numera mest skämt.) i uttr. (på) allerhögsta (1032 l. 1040, äfv. 4010) ort, sirlig omskrifning för: (hos) den högsta myndigheten (konungen, kejsaren o. d.). (Denna) meningsyttring .. ådrog sig uppmärksamhet och ogillande på allerhögsta ort. Lundin G. Sthm 464 (1881). NF 15: 992 (1891).
α) allra käraste, allra mest älskade. Hiertans allerkäreste fröcken. Gustaf II Adolf Skr. 579 (1613); jfr β. — jfr ALLRA f α.
β) käraste, (högt) älskade. Min allerkäraste Karin. M. Leijonhufvud i HSH 4: 135 (1567). Mellin Nov. 1: 382 (1830; arkaiserande). — jfr ALLRA f β.
γ) (öfvermåttan) älsklig l. söt. Jag kallade .. våra Coquetter allerkäraste Creatur. Dalin Arg. 1: 209 (1733, 1754). — jfr ALLRA f γ.
d) [efter t. allergnädigst] allernådigste10302 l. 10400, äfv. 40 302 l. 40 400 l. 30~200, ss. adv. allernådigst1032 l. 1040, äfv. 40 32 l. 40 40 l. 30~20. eg. epitet till furstliga personer l. användt med afs. på deras (ämbets)handlingar. — jfr ALLRA h.
α) kansl. numera nästan bl. i riksdagens talmäns allokutioner till konungen. K. m:t tiill Suerig mijn allernadigiste Herre. G. I:s reg. 9: 180 (1534). Wår allernådigeste Herre och Konung. P. Kenicius i Handb. 1614, Dedik. 1 b. Stormächtigste Fröken, Allernådigste Drottning. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Stormächtigste Allernådigste. Är ett prædicat som allena tilkommer Konungen och Drottningen. Biurman 63 (1729). Med Kongl. Maj:ts Allernådigste tillstånd. DA 1824, nr 8, s. 2. Riksdagens skrifvelser till Kungl. Maj:t erhålla af forno följande öfverskrift: ”Stormäktigste Allernådigste Konung!” hvilket synes temligen oegentligt. A. Gumælius Motion i 2 kam. 1882, nr 118. Allernådigste Konung, Eders Majestät! 1 kam. prot. 1897, nr 1, s. 8 (i talmannens tal vid riksdagens öppnande). — Anm. Öfverskriften Stormäktigste Allernådigste Konung fastställdes för riksdagens skrifvelser till konungen gm riksens ständers beslut af år 1719 o. utbyttes mot Till Konungen gm riksdagsbeslut af år 1882. I ämbetsskrifvelser till konungen, där den utan reglementarisk föreskrift varit bruklig sedan gammalt, infördes öfverskriften Till Konungen gm kungl. kungörelse af den 20 Okt. 1882 (SFS 1882, nr 47). — I Finl. brukas fortfarande i skrifvelser formeln Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste. Bergh Jur. bitr. 187 (1883).
β) skämt. De härvarande allernådigsta kongl. barnen. Tegnér 5: 29 (1803). Vår Allernådigste mottog mig med särdeles nåd. Palmblad Nov. 4: 4 (1851; om kungen). — i utvidgad anv. Allernådigsta! fläta mina tårar i sin chinjong. Bellman 5: 351 (c. 1780).
e) [efter t. alleruntertänigst; jfr d. allerunderdanigst] (numera nästan bl. skämt. utom i Finl., fordom kansl.) allerunderdånigste1030~200, äfv. 1010400 l. 40 30~200, ss. adv. allerunderdånigst1030~20, äfv. 101040 l. 40 30~20. underdånigst(e). Till .. Konungen eller Drottningen .. (brukas i bref-)Under-Skriften .. Eders Kongl. Maj:tz Allerunderdånigste och troplichtigste undersåte. Biurman 67 (1729). Jag tackar Hans Kongl. Maj:t .. allerunderdånigst. Dalin Arg. 2: 448 (1734, 1754). Westerberg Brefst. 19 (1843). SAOB (1870). Bergh Jur. bitr. 188 (1883). — (†) utan ändelse i best. anv. Med allerunderdånigst bön. S. Leijonmark (1689) hos Schönberg Bref 3: 107.
f) (numera nästan bl. skämt.) allerödmjukaste 100302 l. 100400, äfv. 103~200, ss. adv. allerödmjukast 10032 l. 10040, äfv. 103~20. allra ödmjukast(e). Alleräller all-ödmiukast. Tiällmann Gr. 193 (1696). Eders Kongl. Höghets Underdånigste och Allerödmiukaste tienare. Biurman 68 (1729). Jag vågar derför hos Ers Excellens allerödmjukast anhålla. Tegnér 5: 117 (1817). Om jag får taga mig den dristigheten, så tackar jag allerödmjukast. Topelius Vint. I. 1: 219 (1859, 1880). Hahnsson (1884). jfr: Allerödmiukaste borde väl på Svänska rätt skrifvas alldraödmjukaste; men det förra synes hafva vunnit hos oss burskap. Hof Skrifs. 255 (1753). jfr äfv.: Utij allermiukaste ödmiukheet. Landsm. XI. 1: 109 (i handl. af 1701). — jfr ALLRA i.
Anm. 1. Mera tillfällig är den föråldrade anv. af aller ss. förstärkande ett adj. i positiv [jfr mnt. de alder reyne]. Aller älskelige Fröken. Gustaf II Adolf 580 (1614); jfr c. Bondeståndet .. hembär Eders Exc(ellens) .. en allerödmiuk och skyldig tacksäijelse. 2 RARP 5: 529 (1727); jfr f. — jfr ALLRA anm. 2.
Anm. 2. I åtskilliga af ofvan anförda uttr. (jfr särsk. de från kanslistilen härrörande allernådigst, allerunderdånigst) yttrar sig beroendet af t. (direkt o. gm d. förmedling) ej blott i anv. af det t. aller för det sv. ALLRA, utan jämväl i superlativernas bildningssätt. jfr Rydqvist SSL 2: 469, Hist. språkf. 20.
Spalt A 996 band 1, 1898