| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ALLTVÄL altvä4l, adv.
1) [jfr holl. al wel] (föga br.) i svar: välan, godt. (”Jag kommer) Från konung Sverkers hof.” — ”Alltväl, o kungason; / Och ämnar?” Stagnelius 1: 59 (c. 1813). Thomander Skr. 3: 378 (1826). A(lltväl), min herre, bevisa nu också, hvad ni sagt. Dalin (1850).
2) (numera mindre br.) i vers, med försvagad bet. i sht i rimslut o. refräng. Han spelte bort sin ränta, alt väl. / Hvad kunde han då vänta? I förstån mig väl. Dalin Vitt. 4: 242 (1743). Jag spår, .. / At du bland Brude-kransar, / Alt väl! / Med Barnbarns-Barnen dansar. / Du förstår mig väl. Därs. 5: 235 (c. 1750). Den dag du mig svek blef min sista alltväl; / Då tog jag pistolen och sköt mig ihjel. Braun Dikt. 1: 79 (1837).
Spalt A 1106 band 1, 1898