| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
— jfr O-ANAD.
Anm. Ordet, som äfv. i t. först sent fått vidsträcktare anv., tyckes i slutet af 1600-talet hafva inkommit i sv. med bet. 1 o. opers. konstr. (se 1 a β α’). Under 1700-talet framträdde i afs. på dess grammatiska behandling tvenne tendenser, i det man dels till större frihet utvecklade konstruktionen med det anade ss. subj. (se särsk. 1 a β α’ slutet samt β’), dels omvändt lät uttr. för den anande intaga det grammatiska subjektets plats (se 1 a α, 2 a o. 3). Sistn. tendens, som gynnades af en samtidig utveckling hos verb af snarlik bet. (jfr G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1895, s. 347), har blifvit den härskande.
1) hafva l. erfara en dunkel, instinktlik förkänsla af (ngt i tiden förestående).
a) aktivt; den, som erfar känslan, uttryckes
α) gm subj. Sjögren 596 (1775, 1795). Mitt anande hjerta förebådar mig det. Möller (1782, under ahnden). (Redan som gosse lärde sig Kvaser att) En slöjad framtids hemligheter ana. Stagnelius 1: 125 (1812). Jag anar döden. Tegnér 1: 9 (1825). På gudarnes skymning väntade våra fäder och den kom förrän de anat. Fahlcrantz 5: 16 (1830, 1865). Mången strid tör kanske stunda / Icke anad än. Ridderstad 1: 294 (1832, 1855). Man skyndar sig att vinna och njuta, liksom anade man, att lefnaden ej blefve lång. Rydqvist Tid. 1: 1 (1840). Flere af denna deputations betänkanden uppsattes af .. (Tessin) och läto ana hans blifvande stilistiska mästerskap. Boëthius i NF 16: 93 (1891) [jfr fr. faire pressentir]. — närmande sig 2 a δ. Då kom han (dvs. Kulneff) såsom storm på haf, / Knappt anad förr än känd. Runeberg 2: 96 (1848).
β) gm obj.; verbet konstrueras
α’) (numera i sht hvard. l. arkaiserande) opers. l. med ett pron. i sg. n. ss. subj. Lind (1738). Tvifvels utan ahnade det honom, at här skulle sättas ett måhl för hans Segrar. Mörk Ad. 1: 195 (1743). Hof Skrifs. 252 (1753; anf. ss. germanism). Det ante mig han skulle dö. Widegren (1788). Farväl, o broder, ack, ett långt farväl! / Det anar mig, att snart jag kommer efter. Tegnér 2: 445 (1815). Stagnelius 1: 18 (1817). Cavallin (1875). ”Det anade mig” — sa’ han, som blef kastad utför trapporna. Sa’ han 10 (1876, 1880). Anm. I det sist anf. ordstäfvet förekommer oftare formen ante, stundom antes (jfr b). — (†) Det anar mig förut, at mig förestår .. en olycka. Österling Ter. 2: 43 (1700). — (mindre br.) med efter verbet följ. sbst. (substantiveradt adj. o. d.) som (logiskt) subj. Lind (1738, under ahnen). Mig anar intet godt af denna riksdag. Ling Riksd. 1527 6 (1817). Mellin Nov. 1: 499 (1831, 1865). Ah, det anar mig någon ny list. Jolin Barnhusb. 149 (1849); jfr 2. jfr: Der vill mig seger ana. Tegnér 1: 237 (1841); jfr β’.
β’) (†) med saksubjekt, uttryckt gm sbst. (substantiveradt adj. o. d.) i egentlig subjektsställning. Jag vet ei hvad för ondt mig nu i sinnet anar. Kolmodin Qv.-sp. 1: 252 (1732). En olycka anade hennes själ. Eurén Orth. 1: 4 (1793). Utgången anar mig. Lindfors (1815).
Anm. till β’. Från denna grupp af uttr. utgår sannol. den i ä. tid ngn gg förek. bet.: förebåda, låta ana, ingifva aning. Det är något, som anar dem, at det icke skulle gå väl. Nohrborg 272 (c. 1765). Samvetet .. anar honom icke godt. Dens. 275. jfr: Du (nordens näktergal) som anar om dens nöd som lider, / Med din ljufva klagan. Franzén Skald. 1: 139 (1810, 1824); jfr 2.
b) (numera föga br. utom hvard. i vissa delar af Sv. i det under a β α’ anf. ordstäfvet) ANAS ss. dep. Möller (1745, under pressentir). Juslenius 456 (1745). Det anade el(ler) anades mig. Heinrich (1814). Mig anas att henne återstår att berätta det bittra i denna .. historia. Lidforss DQ 2: 446 (1892). — Anm. Om man bortser från ett par lexika, där konstr. ej angifves, är ANAS ss. dep. anträffadt bl. opers. l. med ett pron. i sg. n. ss. subj.; jfr a β.
c) [jfr TÄNKA (sig)] (knappast br.) refl. i förb. ana sig ngt. Divino, Spå, gissa (ana sig). Sjögren (1775, 1795; under deus). PT 1892, nr 265 A, s. 3.
2) hafva en dunkel, instinktlik förnimmelse af (en händelse, ett förhållande osv., hvarom man icke fått, men väntar l. åtm. kan vänta att få fullständigare kunskap); ofta allmännare: hafva en svag, på otillräcklig erfarenhet grundad föreställning om (ngt); gissa, gissa sig till; den, som har förnimmelsen l. föreställningen, uttryckes
a) gm subj. De .. anade (ej) .. att detta afsked var det sista. Rosenstein 1: 376 (1810); jfr 1. Berätta hvad som händt! det värsta anar / jag länge se’n, jag är beredd på allt. Tegnér 1: 44 (1825); jfr β. Säg om du anat min hemlighet. Lind Tirf. 2: 8 (1836). Erik den fjortonde började ana och Karl den nionde insåg vigten af en stad vid Göta elfs mynning. Fryxell Ber. 7: 312 (1838). Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess (dvs. Vesuvius’) inre. Rydberg Sägn. 4 (1874, 1884). Något fins, som låter ana, / Att det är han, som råder här. Snoilsky 2: 19 (1881). Det var ej svårt att ana hans tankar. Heidenstam Vandr. 63 (1888). Chefen för detektiva polisen säger, att han både vet och anar åtskilligt. Skara tidn. 1897, nr 85, s. 3. — särsk.
α) i nekande, konditionala o. d. satser: hafva l. få (ens) den svagaste föreställning om. Du kan inte (l. Om du kunde) ana, hur glad jag blef. Tusende känslor, ej anade förr, nu mitt hjerta bestorma. Stagnelius 1: 30 (1817); jfr 1. Tegnér 3: 168 (1819). Vi äro ännu i dag djupare insnärjde i medeltiden än vi det ana. Cronholm Tal 17 (1843). Runeberg 2: 12 (1848). Färgspel, sådana man knappt kan ana. Strandberg 3: 118 (1868). (Plutarkus) låter oss .. veta, hvad vi af de andra källorna ej ens kunna ana, att Antonius var en rikt begåfvad och tjusande personlighet. Cavallin Skr. 72 (1885). Apatitfynd af icke anad mäktighet. GHT 1896, nr 178, s. 3. — jfr O-ANAD.
β) med bibegreppet misstänka, frukta; stundom närmande sig 1. Intet ondt anande. Meurman (1846). Ana oråd. Öhrlander o. Leffler (1852). Märka o(råd), .. ana fara. Dalin 2: 194 (1853). Ställ dig vid närmsta tall, / Att ej jösse dig märker och anar försåt! Sätherberg Dikter 1: 102 (1862). A(na) stämplingar i allt. Hahnsson (1884); jfr γ. jfr: Låt icke din stjuffader ana ugglor i måsen. Almqvist Am. Hilln. 1: 62 (1840).
γ) i förb. ana ngn (l. ngt) i ngn (l. ngt), ana, att ngn (l. ngt) är ngn (l. ngt); äfv. (jfr 1) att ngn (l. ngt) kan l. skall blifva ngt. Långt innan jag i dig anade en farlig medtäflare. Tegnér 6: 298 (1837; till B. v. Beskow); jfr 1. De Geer Minnen 1: 108 (1892). Att vi i hans (dvs. skaldens) konst .. ana en dyrbar gåfva. Larsson Intuition 18 (1892). jfr Tegnér 3: 102 (1817).
δ) (mindre br.) i förb. ana ngn, ana ngns tillvaro l. närvaro. Man anade också mägtigare fast osynliga ledare. Fryxell Ber. 7: 45 (1838); jfr β. Det synes mig icke vara en af hans minsta triumfer, att han anat er i en liten undangömd vrå af Sverges provinser. Sturzen-Becker 1: 227 (1861). jfr: Min Gud och frälsare jag anar. Wecksell Dikt. 38 (1857); jfr 3.
ε) (mindre br.) med konkret saksubstantiv ss. obj.: gissa sig till, sluta sig till, blott medelbart o. mycket otydligt kunna se. Man kunde mera ana, än tydligt urskilja de närvarandes anletsdrag. Topelius Vint. I. 1: 182 (1880). — i förb. låta ana. (Flickan) ilade uppför trapporna, och .. lät ana en vad, hvars .. form .. (bildhuggaren) Byström .. icke skulle försmått att skänka (ett) .. uppmuntrande öga. K. af Kullberg 69 (1842). Hennes klädning / Som från skuldran ned till foten / Ana lät en vacker växt. Oscar II Skr. I. 2: 44 (1875, 1886).
ζ) [jfr GISSA (till), SLUTA (till)] (mindre br.) intr. med prep. till (jfr 3 b). Jag a(na)r icke ens dertill. Meurman (1846; betecknadt som familjärt); jfr α. Hvad han icke fått veta, det anade han till. Blanche Bilder 2: 120 (1864). Rein Psyk. II. 1: 485 (1891).
b) (mindre br.) gm obj. Mig anar, hvad hon dröjer för. Atterbom LÖ 1: 258 (1824, 1854). Tegnér 5: 431 (1825). Det anade mig just att hans kläder talade falskt om honom. Hagberg Shaksp. 1: 223 (1847). Då anade det Vanerne, att Asarne monde hafva svikit dem. Säve Yngl. 3 (1854). Nu mig anar, att vi fått / En kung, som är för oss. Böttiger 1: 126 (1856). Jag pröfvat mången fara — / Och skulle nu den här den sista vara? / Det liksom anar mig. Strandberg 3: 84 (1868); jfr 1. (Ni har varit där) Många gånger, säger ni. Det anade mig också. SD (L) 1897, nr 592, s. 4.
3) med känsla o. fantasi uppfatta (ngt, som för individen l. släktet i det hela ligger utom o. öfver räckvidden för det omedelbara åskådandet o. det klara begripandet); ofta med bibegrepp af: intuitivt uppfatta. Tegnér 3: 468 (1812). Hvad jag blott kunnat ana, mena och antyda, har du ljusligen och ända till förträfflighet uttryckt. Wallin i Tegnérs ppr 91 (1817). Menniskan .., hvars ande anar sitt högre ursprung. Tegnér 4: 159 (1832). En klokhet, som anar alla möjligheter. Svedelius i SAH 21: 291 (1841). (Hon var) ensam i allt sitt anande och sökande. Bremer Sysk. 1: 277 (1848); jfr a. Hedningens Allfader .. mer anades, än fasthölls af tanken. Strinnholm Hist. 4: 381 (1852). Bakom (gränsen för vår vetenskapliga insikt) .. ligga .. anade ängder, där det ännu är rum för hemligheter och under. Larsson Intuition 11 (1892). — särsk.
a) abs. Ett anande förnuft i dunkel dagning gryr. Wallin Vitt. 1: 9 (1805). Der för anande hopp .. / till de saligas bygd / springa portarna opp. Tegnér 2: 7 (1817). Ack, Gud är den som vet, men menskan kan blott ana. Dens. 2: 500 (1829). (Guds) rådslag äro outransakliga, och i afseende på hans verldsstyrelse kunna vi blott ana eller gissa. Dens. 4: 168 (1833). Jag vandrade .. ofta ut för mig sjelf .. grubblande, drömmande, anande. Hwasser V. skr. 1: 7 (1852).
b) (mindre br.) intr. med prep. till (jfr 2 a ζ). (Jag) Fick se min pligt och ana till mitt hopp. Wallin Vitt. 2: 70 (1821).
Särskilda förbindelser:
ANA SIG TILL32 0 4 l. 10 0 4. [jfr GISSA (sig till), SLUTA (sig till) m. fl.] aningsvis sluta sig till. — särsk.
1) till 1: tänka sig. Ingen (hade) kunnat ana sig till, att det skulle blåsa upp till en sådan storm. Geijerstam Fattigt folk 1: 3 (1884); jfr ANA 2 a α.
2) till 3. De vetenskapliga nyupptäckterna göras först, efter att fantasien trefvande gått före eller hardt när siande anat sig till det rätta. Schéele Själsl. 267 (1895).
Spalt A 1233 band 1, 1898