Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANESOT a3ne~sω2t, r. (l. f.).
Ordformer
(ana-sot(t) Peringskiöld Hkr. 1: 32 (1697), Botin Hist. 1: 73 (1789) m. fl. an-sot Dalin Hist. 1: 241 (1747))
Etymologi
[af isl. ánasótt, som redan af Snorre Sturlasson uppfattades ss. bildadt af ett personnamn Ane l. Ani, hvilket hos Snorre förekommer ss. alternativt namn på Ynglingatals Aunn. Trol. är dock ordet bildadt af en gen. ána, som kan tänkas utgå antingen från ái, stamfader, l. från ett därmed besläktadt adj. ánn, gammal. Jfr Schagerström i Arkiv 3: 139, Läffler Därs. 188 följ., 287 följ.]
stilla död af hög ålder; äfv.: ålderdomsskröplighet. Thet är sedan kallat Ana-sott, när man dör förutan Wärck och Sweda, af bara Ålder. Peringskiöld Hkr. 1: 32 (1697). Ling Agne 71 (1812). NF 1: 747 (1876). — Anm. I anslutning till namnet Aunn förekommer undantagsvis formen aunisoot: Wår Allernådigste Konung, den Gudh unne Aunisoot. O. Rudbeck Progr. 339 (1677). jfr Peringskiöld Hkr. 1: 32 (1697; i lat. texten).

 

Spalt A 1376 band 1, 1898

Webbansvarig