Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANFÄKTING, f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(andt- G. I:s reg. 3: 107 (1526; i bet. 1 a); jfr fsv. andfäktning, äfvensom under ANFALL)
Etymologi
[fsv. anfäkting; efter mnt. anvechting, t. anfechtung]
(†) eg. vbalsbst. till ANFÄKTA. — särsk.
1) = ANFÄKTNING I 1.
a) om verklig(t) strid l. krig. HSH 23: 52 (1525). G. I:s reg. 16: 137 (1544).
b) om anfall af själafiende o. d. (jfr 2); jfr ANFÄKTNING I 2 slutet. O. Petri Män. fall G 7 b (1526), Wij äre j syndenes, dödzsens och heluetes anfecting. Dens. 1 Post. 57 a (1528).
2) = ANFÄKTNING I 3. Ää hwadh anfechting eller frestilse honom (dvs. den sjuke) påå komma kan. O. Petri Handb. D 2 b (1529); jfr 1 b. Abraham .. wardt Gudz wen, sedhan han medh margahanda anfechtingar bepröffuat war. Judit 8: 22 (Bib. 1541).

 

Spalt A 1393 band 1, 1898

Webbansvarig