| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFÖRTRO an3~förtrω2 l. ~fœr- (a`nförtro Weste), v. -r, -dde, -tt, -dd. vbalsbst. -ENDE (Nordin i SAH 4: 270 (1792, 1809), Dalin (1850)).
1) med förtroende öfverlämna (ngn l. ngt), betro, anbefalla (se d. o. 2); med afs. på ngt, som skall utföras: förtroendefullt gifva (l. lämna) i uppdrag, uppdraga. Anförtro någon sina penningar l. sina penningar åt någon l. i någons hand. Anförtro sin son i en annans vård. Anförtro någon sina barns uppfostran. Anförtro någon befälet. Anförtrodda värf. RARP 6: 33 (1657). Dhe syslor och förrättningar, som rådet äro anförtrodda. Carl XII Bref 129 (1714). En Hushållare (dvs. hofmästare l. fogde), åt hvilken en Husbonde sin Cassa anförtrott. Tessin Bref 1: 47 (1751). Allt, hvad mig kärast är, (har) varit anförtrodt Eder att skydda. Gustaf III Skr. 1: 243 (1788). När den enskilde .. med barnslig tillförsigt anförtror sitt väl i den gode Faderns händer. Tegnér 4: 22 (c. 1830). Erik Oxenstjerna (tyckes en tid hafva) .. haft sig anförtrodd uppsigt öfver räknekammaren. Fryxell Ber. 10: 13 (1842). Anförtro honom (dvs. Benjamin) åt mig (dvs. Ruben). 1 Mos. 42: 37 (öfv. 1893). Förskingring af anförtrodt gods. VL 1894, nr 82, s. 2. — refl. 2 RARP 2: 126 (1723). Den fromma undergifvenhet, hvarmed han förtröstansfullt anförtror sig som ett barn i hans (dvs. Guds) händer. Tegnér 3: 181 (1819). Anförtro sig åt någons heder. SAOB (1870). De infödde kvacksalvarne (i Damaskus) törs ingen frank anförtro sig åt. Heidenstam End. 14 (1889). — särsk.
a) (numera föga br.) med indirekt obj. (utan åt) efter ett refl. l. af verbet föregånget direkt obj. Knapt hade man sig anförtrodt des (dvs. kärleksgudens) bedrägelige Vänlighet. Ehrenadler 243 (1723; fr. fié à). (Jag) vil .. anförtro mig eder. Humbla 506 (1740). Hennes Kongl. Maj:t behagade anförtro detta arbete en Man som redan .. är så fördelaktigt känd. Rudenschöld Crit. 3 (1755).
b) (numera föga br.) med prep. under. Lika som man anförtror en Fårahiord under en Herde. Ehrenadler 992 (1723). I (dvs. konung August) hafven anförtrodt Eder Son .. under kättares Information. Nordberg 1: 179 (1740). Han .. anförtrodde Slottets eröfring under Lambrecht Matsons anförande. Celsius G. I:s hist. 113 (1746, 1792).
c) (föga br.) i pass., med den, åt hvilken ngt anförtros, ss. subj.: betro. Denne store Mannen (dvs. Fénelon) .. blef .. anförtrodd at undervijsa trenne .. Printzar. Ehrenadler Föret. 1 b (1721). Riks-Drotsen och jag äro anförtrodd af Grefvinnan Stenbock, att .. (för) Eders Maj:t henne föreställa. Gustaf III Skr. 3: 203 (1782).
d) oeg. o. bildl. Då de korn blifvit anförtrodde åt jorden, som skola grundlägga det tillkommande årets hopp. Lehnberg Pred. 3: 382 (c. 1800). Zaleukos’ Lagar .. voro de första som anförtroddes åt skriften. Palmblad Fornk. 1: 101 (1843). (Karl V i Frankrike) inskränkte sig .. till försvarskrig och anförtrodde intet åt slumpens vexlingar. Pallin Medelt. 84 (1872). Det, som man vill anförtro det (dvs. åt minnet). C. Kastman i Tidskr. f. folkunderv. 1884, s. 115. — refl. Anförtro sig åt hafvet, åt böljorna, gifva sig ut på hafvet, kasta sig i böljorna (för att simma). SAOB (1870). — närmande sig 2. Fast jag ej anförtror pennan, hvad jag tänkte. Dalin Arg. 1: 49 (1733, 1754). Bach .. (har) åt detta instrument (dvs. orgeln) anförtrott många af sina sublimaste inspirationer. Wegelius Musikl. 2: 185 (1889).
e) närmande sig bet.: tillstädja. (Några af besättningen) skola .. afgifva berättelser och desamma bekräfta med vittnesed, der domstolen pröfvar sådan ed kunna dem anförtros. Sjöl. 1864, § 38.
2) förtroendefullt l. med l. i förtroende meddela (ngn ngt) l. delgifva (ngt åt ngn), förtro. Anförtro någon en hemlighet. RARP 6: 49 (1657). Att anförtro henne en sak, som borde hållas så tyst. Kexél 1: 336 (1790). Att anförtro sina bekymmer åt hvilken som helst. Læstadius Journ. 320 (1831). Strandberg 3: 54 (1855). — refl.: anförtro sig åt, förtroendefullt meddela sig med, skänka sitt förtroende åt, förtro sig till, yppa sina tankar l. sina hemligheter osv. för (ngn). En rätt Christen .. anförtror sig icke åt en och hvar, utan väljer sina närmare vänner med urskillning. Hagberg Pred. 6: 158 (1820).
Spalt A 1404 band 1, 1898