Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANHÖRIGHET an3hö1rig~he2t, äfv. ~hœ1-, äfv. 3~201, r. l. f.; best. -en; pl. -er (Celsius 1 Kyrk. 420 (1785; i bet. b)).
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara anhörig (till ngn) l. tillhöra (ngn l. ngt). — särsk. i fråga om släktskap; jfr ANHÖRIG 1 a α.
a) (föga br.) släktskap. De som haft lyckan, att med Herr Silverstolpe stå i anhörighetens, vänskapens, eller umgängets närmare förbindelser. A. C. Kullberg i SAH 8: 176 (1817).
b) (†) konkret: anhöriga, släkt. Han (lät) uptackla trenne skep, på hvilka han sig med anhörigheten begaf. Celsius G. I:s hist. 512 (1753, 1792). Kuningham, hvilken i Riket redan var bofast med Hustru och anhörighet. Dens. E. XIV:s hist. 289 (1774).

 

Spalt A 1467 band 1, 1898

Webbansvarig