Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANLJUD an3~jɯ2d, n.; best. -et; pl. (föga br.) =.
Etymologi
[efter t. anlaut, af J. Grimm bildad term]
språkv. (ett ljuds l. en ljudförbindelses) ställning i början af ett ord (l. en stafvelse); äfv. konkret: i denna ställning stående ljud l. ljudförbindelse; begynnelseljud, framljud, uddljud. De syllabiska anljuden .. voro alltid konsonanter. Lagus Arab. spr. 1: 9 (1869). Främmande ord, som i anljudet hafva flera än en konsonant. Ahlqvist Kulturord 27 (1871). (Patagoniernas) språk .. utmärker sig för svåra konsonantförbindelser såväl i anljud .. som i utljud. Almkvist i NF 12: 867 (1888). jfr: Oförmågan (hos de ural-altaiska språken) att i ordets anljud (början) hafva flere än en konsonant. A. E. Ahlqvist hos Nordenskiöld Vega 1: 98 (1880).
Ssgr: ANLJUDS-KONSONANT30~ l. 31~102. (I finskan) hade .. af krok bordt .. blifva ruokka, då neml. den förra af anljudskonsonanterna faller bort. Ahlqvist Kulturord 27 (1871). —
-STAFVELSE~200. om första stafvelsen i ett ord. Ahlqvist Kulturord 201 (1871). —
-VOKAL~02.

 

Spalt A 1530 band 1, 1898

Webbansvarig