Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANMANING an3~ma2niŋ (a`nmaning Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
a) till ANMANA a. Helsingarna, som troget afslagit Dalkarlarnas anmaning till uppror. Fryxell Ber. 3: 140 (1828). Emanuelsson Polyb. 1: 132 (1833).
b) till ANMANA d. GT 1788, nr 105, s. 4. Då Banko-Styrelsen .. finner sig föranlåten, att, efter föregången anmaning, ett meddeladt lån .. utsöka. SFS 1830, s. 481. Anmaning om betalning. Fullst. handelskorr. 240 (1864). — jfr BETALNINGS-ANMANING.
c) (föga br.) till ANMANA f. Ehuru anmaning stundom icke märkes på bestämd tid, bör man dock vid den tiden besöka afträdet. Hartman Husläk. 16 (1828).
(b) -RÄKNING~20. (numera knappast br.) Ändamålet med anmaningsräkningarne synes ursprungligen hafva varit, att meddela låntagaren upplysning om beloppet af den förfallna årsinbetalningen samt angående kapital-återstoden. Bih. t. riksst. prot. 1850—51, VI. 1, nr 39, s. 4. —
Spalt A 1553 band 2, 1898