| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTÄNDIGTVIS an3ständikt~vi2s, stundom 040~1, adv.
eg.: på ett sätt som motsvarar anständighetens fordringar. — särsk.
1) (mindre br.) till ANSTÄNDIG 2: i enlighet med (ngns l. ngts) värdighet l. beskaffenhet; skäligen, rimligtvis, billigtvis. Cygnæus 1: 68 (1848). Nej kusin, kom aldrig och påstå, att äldre Bertelsköld blifvit hvad han kunnat blifva och anständigtvis bort. Topelius Fält. 2: 125 (1856). En stor handelsstad torde icke anständigtvis kunna bland sina riksdagsombud helt och hållet umbära köpmän och industriidkare. Samtiden 1872, s. 600.
2) till ANSTÄNDIG 3: med tillbörligt afs. på höfviskhetens l. konvenansens fordringar; med heder. Sedan Herrn måst sälja sitt equipage, har han intet anständigtvis kunnat fara ut på de ställen han varit buden. Kexél 1: 118 (1788). Fryxell Ber. 9: 10 (1841). Jag vill göra allt, hvad jag anständigtvis kan, för att förhjelpa min kusin till en god man. Hagberg Shaksp. 2: 37 (1847).
Spalt A 1809 band 2, 1900