| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANSTÖT an3~stø2t (a`nstöt Weste), r. l. m. ((†) n. G. I:s reg. 12: 162 (1539)); best. -en; pl. (numera föga br.) -ar (RARP 4: 389 (1650), Dalin Hist. 2: 390 (1750), Weste (1807; jämte -er), Crusenstolpe Mor. 6: 456 (1844; i ssg)) ((†) -er RA 1: 381 (1544), Serenius (1734, under chance), Ilmoni Sjukd. 3: 433 (1853) m. fl.).
1) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t.] (numera föga br. utom i b β) stöt (emot l. af ngt); knuff, törn. Lex. Linc. (1640, under illisus o. impulsus). Spegel Gl. 354 (1712, under puff). Då hjertat sammandrager sig, förändrar det .. sin ställning .., hjertspetsen höjes och stöter emot bröstväggen .. Denna anstöt, som kallas hjertslag, kännes hos hunden på båda sidor af bröstet. Lundberg Husdj. 233 (1868). Cavallin (1875). — särsk.
a) om stöt som på ett l. annat sätt har en menlig inverkan. Ett lopp utan anstöt, Cursus inoffensus. Schultze Ordb. 5081 (c. 1755). Liksom jag utan anstöt passerar hvarje bordshörn i mina med sju .. bord möblerade rum. Törneros Bref 1: 54 (1824). — i bild. RARP 3: 86 (1638). Ditt hufvud, / Det sväfvar uppå spetsen af min gunst .. / Och säkert skall vid första anstöt falla. Börjesson E. XIV 77 (1846). — (†) om jordstöt. Underjordiska anstöter. Eneman Resa 1: 188 (1712). At .. en och samma anstöt blifvit känd en och samma dag på alla .. (dessa) orter. Sv. Merc. IV. 2: 329 (1758).
b) om stöt hvarigenom ngt sättes i rörelse.
α) eg. Ingen kropp kan (enl. Cartesius) sättas i rörelse, med mindre någon annan, redan i rörelse stadd, genom dess anstöt eller tryckning förorsakar samma rörelse. P. Wargentin i VetAH 15: 83 (1754).
β) [jfr motsv. anv. i t.] (mindre br.) bildl.: impuls, väckelse; uppslag; jfr PÅSTÖT. Hon hade .. endast velat ge honom en verksam anstöt till moget eftertänkande. Atterbom FB 183 (1818). Anstöten till utbrottet af den sista Polska revolutionen kom .. utifrån. Geijer I. 8: 107 (1835). Han får en anstöt utifrån, och tvärt är .. hans föresats en annan. Wikner Lifsfr. 1: 27 (1865). De omständigheter .., som .. gåfvo första anstöten till den starkare utvecklingen af intelligensen. Rein Psyk. II. 1: 132 (1891).
2) (†) om ett kraftigt, kortvarigt framdrifvande af en luftström, särsk. af andedräkten, för åstadkommande af (starkare) ljud: stöt.
a) vid talande. Uti obundit Taal hafwa alle Tyska Ord, som mer än af en Stafwelse bestå, accentum i den förste. Det är: Den förste Stafwelsen måste med en starck Anstöt utföras. Tiliander Gram. 3 (1670, 1691).
b) vid blåsning på blåsinstrument. Allt återskallade af krigsbasuner, / Vid hvilkas anstöt Himlens Legioner, / Som stridde för dess sak, sig sammandrogo. J. G. Oxenstierna 4: 197 (1815).
3) [jfr ä. d. sætte anstød paa marken, ä. t. du solst fur dem blinden kein anstosz setzen] (†) konkret, eg.: föremål som man stöter emot, stötesten, hinder; i bild med anslutning till 6. Borg Luth. 1: 268 (1753). I förblommeradt förstånd, betyder thet (dvs. förargelse) en anstöt på vår christeliga tros och lefnads väg, hvar igenom vår nästa hindras at gå vidare fram och fölgachteligen förledes .. ifrån gudachtighet til synd. Büchner Concordans 392 (1754).
4) anfall.
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., mnl. o. t.] (†) om anfall l. attack af person(er) l. af ngt som tänkes ss. personligt; ofta mer l. mindre bildl. L. Petri 1 Post. V 6 b (1555). Thenne war Judarnas sidzta anstöt, medh hwilkom the drabbade in på Landzhöffdingan Pilatum .. med hwilkom the ock wunno honom öffuer. Dens. Chr. pina e 5 b (1572). Likare synes med Herodis sinne, att hafva haft sitt hus på höjden .., att bättre förse och bestå sig emot Judarnes anstöter. Eneman Resa 2: 166 (1712). Dock gick han (dvs. Kristen) frimodigt igenom Dälden och hade ingen vidare anstöt, hvarken af Apollion eller af någon annan. Lagerström Bunyan 1: 90 (1727). (Tron) är utsatt för otaliga anstöter af synden. Borg Luth. 2: 462 (1753). Giöra anstöt uppå Friheten. Oelreich 230 (1755). Lagerbring Hist. 1: 173 (1778, 1784). jfr: (Prästen) skal .. warna syndaren, (att) han noga pröfwar sigh sielf till anfechtningenes större eller mindre anstööt. Emporagrius i KOF II. 2: 62 (c. 1655).
b) [jfr t. ein anstoss von fieber, von schwindel samt motsv. anv. i d. o. nt.] om plötsligt påkommet anfall l. uppträdande af en sjukdom l. ett psykiskt tillstånd osv.; jfr ANFALL 3. — jfr SJUKDOMS-ANSTÖT.
α) (numera föga br.) om anfall af en viss sjukdom. Dhe podag[r]iske anstöter, som min broder undertijden pläge plåge. Oxenst. brefv. 5: 344 (1625). Thet kan wäl och hända at en aff Colica och Buukreef får anstööt. Hiärne Surbr. 101 (1680). En hastig anstöt af samma sjukdom. Rosenstein 1: 21 (1780). En anstöt af feber. Kellgren 2: 92 (1787). En anstöt af domning har .. visat sig (hos honom). Crusenstolpe Mor. 5: 301 (1843). Svåra catarrhaliska anstöter. Ilmoni Sjukd. 3: 433 (1853). Cavallin (1875). jfr (†): När the begynna känna sigh någhon anstöt aff Dödhenom. L. P. Gothus Pest. 27 a (1623). — oeg., skämts. En liten anstöt af besinningshostan. Runeberg E. skr. 1: 177 (1837). — jfr FROSS-ANSTÖT.
β) (†) med allmännare bet.: åkomma, krämpa. Then skarpa Luften oss mång Anstööt ofta wåller / Och i wår usla Kropp it farligt Wäsen håller. Spegel Guds verk 115 (1685). Kroppen är .. för synden skul vndergifwin anstöter, krempor och siukdom. Swedberg Ungd. 57 (1709). Hosta, sår (dvs. sårig) mun och en hop andra anstöter. Högström Lappm. 163 (1747). För onödig och mycken medicinering, vid alla små anstöter, böra de (dvs. barnen) aktas. H. Porthan (1783) hos Leinberg Skolv. 3: 368. i bild. Et almänt misstroende var .. i landet på alla sidor, hvilket i en siuk Riks-kropp är en af de farligaste anstötar. Dalin Hist. 2: 390 (1750). — smärta. (Jag känner) någon mera lijsa och lindring .. än tillförende, allenast jag nogre anstöter öfuer bröstet och i hufvudet hafuer. Oxenst. brefv. 3: 502 (1638).
γ) (föga br.) om uppträdande af ett visst psykiskt tillstånd, en egenskap, känsla osv.: anfall, ryck, raptus. När hon, en anstöt af sin syndakänsel får. Brenner Pin. hist. 69 (1727). Man kan ej gissa hvad anstöt af ilska var skulden att han sjelf ej kom med. Trolle-Wachtmeister 1: 83 (1807). Dalin (1850). Han fick plötsligt en anstöt af frikostighet. SAOB (1870).
5) [eg. bildl. anv. af 1 a; jfr motsv. anv. i ä. d. o. t.] i fråga om händelser l. omständigheter som inverka hinderligt l. fördärfligt för ngn l. ngt.
a) (†) motgång, motighet, vidrighet, svårighet, vedervärdighet; stundom: slag. G. I:s reg. 12: 162 (1539). Och uthlofvade alle at the der vid (dvs. vid Augsburgska bekännelsen) i lif och död, ehvad anstöt uppå kommer, blifva skulle. RA 3: 49 (1593). Med .. frimodighet och samwetsro emottaga och igenomgå the anstöter, som .. påkomma. Swedberg Sabb.-ro 274 (1701, 1710). Vi anlände .. vtan then ringaste anstöt lyckeligen til Berlin. Humbla 54 (1740); jfr b. (J. Moræus) måste utstå en svår anstöt i Upsala brand 1702, då han miste alt hvad han ägde. P. J. Bergius Intr. i VetA 1758, s. 186. Det var en svår anstöt för honom. Sahlstedt (1773); jfr Möller (1790). — särsk. närmande sig 4 a, i uttr. lyckans (dvs. ödets) l. olyckans anstöt, anstöt af lyckan l. olyckan. Columbus Bibl. v. P 2 b (1674). Om en sådan Olyckans aldrasvåreste anstöt kunde tiena mig til undervisning. Ehrenadler Tel. 375 (1723). Hon fruktade ännu svårare anstöter af lyckan. Mörk Th. 1: 234 (1749). jfr OLYCKS-ANSTÖT.
b) (†) om en gm vidriga l. ogynnsamma händelser l. förh. frambragt verkan: skada, afbräck; stöt, törn, slag, ”knäck”. A. Oxenstierna Skr. 1: 506 (1614). På ded venskapen icke motte få någon anstött eller förkålna. Därs. 2: 407 (1620). Crediten hade fått een anstöt. RP 2: 90 (1631). (Fisk) må vara så beskaffad, at hälsan därigenom icke må taga nogon anstöt. Berch Hush. 83 (1747). (Gustaf Vasas) glättiga lynne hade fådt sin förste anstöt vid hans andra Drotnings död. Dalin Hist. III. 1: 484 (1761). jfr: Sedan Vi uti flere anstöter för Vår helsa erfarit fölgderne af Krigets besvärligheter. Kungör. 20 Maj 1791, s. 2; jfr 4 b.
6) [jfr motsv. anv. i t., efter gr. σκάνδαλον, hebr. mikʃōl; eg. bildl. anv. af 3] relig. eg.: hinder l. stötesten hvarigenom ngn bringas att vackla i sin religiösa tro l. förledes till samvetsstridiga l. syndiga handlingar; anledning till villfarelse l. synd; förargelse. Vare det Eder icke en anstöt, att I hört dem kallas Christne, som så tacka sin Gud illa. Ödmann Pred.-utk. 132 (1808, 1812). Ser till .., att denna eder frihet icke varder dem till anstöt, som svage äro. Melin Hel. skr. 1 Kor. 8: 9 (1864). — (†) i pl. Ve den, genom hvilken sådana anstöter komma. Bælter Jesu hist. 5: 521 (1759). — särsk.
a) [jfr d. lader os ikke i nogen ting give noget anstød (2 Kor. 6: 3), samt t. anstoss geben i motsv. anv.; jfr äfv. 1 a] i uttr. gifva anstöt (jfr 7 a). Vi gifve i ingen måtto någon anstöt. Melin Hel. skr. 2 Kor. 6: 3. Ingen bör gifva sin broder anstöt eller förargelse. Rom. 14: 13 (öfv. 1883).
b) [jfr t. anstoss nehmen i motsv. anv.; jfr äfv. 5 b] i uttr. taga anstöt (jfr 7 b), förargas, förledas till vacklande i tron l. till affall; särsk. taga anstöt af någon, (tycka sig) finna hos ngn ngt som man ogillar o. som hindrar en att erkänna hans auktoritet. (Jesu lärjungar) skulle .. icke taga förargelse eller anstöt af någonting som kunde förefalla dem bittert eller mörkt. Wallin 2 Pred. 2: 132 (1829). Petrus svarade och sade till honom: Om än alla taga anstöt af dig, skall jag dock aldrig taga anstöt. Mat. 26: 33 (öfv. 1883).
Anm. Då ordet i denna bet. förekommer i den religiösa litteraturen motsv. den ä. bibelöfv:s FÖRARGELSE, torde det i allm. uppfattas i anslutning till 7.
7) [eg. bildl. anv. af 1 a] i fråga om det förh., att ngn finner sig sårad i sina känslor l. sin öfvertygelse l. stöter sig på ngt. — särsk.
a) [jfr d. give anstød, t. anstoss geben i motsv. anv.] (mindre br.) i uttr. gifva anstöt (jfr 6 a) = c. Han ger för mycken anstöt genom sitt osedliga uppförande. Dalin (1850). De myckna talen / Om hur min sångmö gifver anstöt jemt. Strandberg 5: 309 (1862).
b) [jfr d. tage anstød, t. anstoss nehmen i motsv. anv. samt med afs. på bet.-utvecklingen det liktydiga anstoss empfangen] i uttr. taga anstöt (jfr 6 b) o. d.
α) (numera mindre br.) blifva stött, känna sig förolämpad l. chockerad. Dalin (1850). Gustaf III vände sig äfven omedelbart till kejsarinnan Katarina med sina klagomål, men i en så hofsam ton, att hon ej syntes taga anstöt deraf. Odhner G. III 1: 286 (1885). — skämts.: känna sig generad l. besvärad (jfr 5 b). (Hunden) befanns (efter drefvet) kry och käck som tillförene, utan att alls taga anstöt af ansträngningen. Lindholm Sibbo 1: 169 (1890). — (†) i uttr. taga sig en anstöt. ”Häraf tog han sig en anstöt,” ansåg han sig förnärmad. Almqvist (1842).
β) känna sig sårad i sin religiösa känsla l. öfvertygelse l. i sin uppfattning af det riktiga l. passande. Det var Benjamin Franklin, som uppfann åskledaren, denna nyttiga inrättning, hvaraf dock okunnigheten och vidskepelsen i förstone togo mycken anstöt. K. A. V. Holmgren i Läseb. f. folksk. 592 (1868, 1878). — (knappast br.) med obest. artikel. Sederna .. voro .. så oskyldigt rena, att de icke kunde taga en anstöt af lastens nakenhet. B. E. Malmström 1: 562 (c. 1860).
c) [jfr d. vække anstød, t. anstoss erregen] i uttr. gifva anledning till l. väcka anstöt, gifva anledning till att ngn finner sig sårad i sin religiösa öfvertygelse l. känsla l. i sin uppfattning af det (i sht moraliskt) riktiga l. passande. Som Frälsaren .. ville förebygga alt, hvad som kunde gifva anledning til anstöt; så befalte Han dem (dvs. djäflarna) .., at de skulle tiga, och icke uppenbara Honom. Bælter Jesu hist. 4: 66 (1757); jfr 6. Det var icke oväntadt, att sådana åsigter (som inneburo tolerans mot olika tänkande) skulle på den tiden väcka både anstöt och förargelse: — anstöt hos de fromma i landet och förargelse hos den gamla ortodoxiens målsmän. Genberg 1: 107 (1872). Då hon stod utanför Velids .. moské, visste hon ej rigtigt, hur hon skulle uppföra sig för att ej väcka anstöt. Heidenstam End. 186 (1889).
d) i uttr. utan anstöt.
α) (mindre br.) utan att känna sig förnärmad l. förfördelad. (Grafven i Perrho) öfversändes till Svenska akademin, som tilldelade den mindre priset i andra rummet, en dom, den Runeberg kanske icke utan anstöt emottog. C. G. Estlander i Finland 267 (1893).
β) utan att väcka anstöt, utan att man stöter sig på det. Ej språket är så kyskt, att utan anstöt / Man kan benämna dem (dvs. ett visst slags möten). Hagberg Shaksp. 2: 82 (1847). Fall, i hvilka jag funnit ordet jämförelsevis ofta och utan anstöt användt. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 385 (1891).
8) [jfr det stöter på skandal] (†) anstrykning, tycke; släng. Hela (den engelska) nationen har någon anstöt af snille. N. L. Sjöberg Skald. 190 (1787, 1820). Sjelfva hyn skiljer Upländning och Sörmländning åt. Upländningen har i allmänhet en anstöt af gurka (en gulaktig physiognomi). Törneros Bref 2: 138 (1826).
-STEN. [jfr t. stein des anstosse(n)s] (†) bildl.: stötesten. (De skenhelige) äro Christendomens förargelses klippa, de frommas bedröfvelse, en Anstötssten för verlden. Lagerström Bunyan 3: 136 (1744).
Spalt A 1810 band 2, 1900