Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
APINJA apin3ja2 l. 040 l. a3~pin2ja (api´nia Weste, àpi´nja Almqvist, àpínja Dalin; i vers ∪ — ∪ Düben Sat. 47 (1722); — ∪ ∪ Törnevall B 2 a (1694); ∪ — ∪ — (fyrstafvigt) Spegel Guds verk 239 (1685)), f.; best. -an ((†) -en Fosz 399, 402 (1621)); pl. -or ((†) -er Meddel. fr. sv. slöjdför. 1886, s. 20 (cit. fr. 1573), Petreius Beskr. 2: 78 (1614), Kiöping Resa 65 (1667), Nehrman Jur. civ. 135 (1729)).
Anm. Bet. aphona, som man på grund af härledningen snarast skulle vänta hos ordet, har hittills ej med säkerhet kunnat uppvisas i fsv., där ordet, liksom i isl., synes användas bl. om apor i allm., utan afs. på kön. Liksom i fsv. synes ordet i den äldsta nysv. vara den vanliga benämningen för apan, o. finskans beteckning för detta djur, apina, har äfven utgått från apinja, under det att i nyare tid APA i bet. 5 under formen aappa vunnit insteg i finskan ss. sjöterm. I Var. rer. (1538), Helsingius (1587), Lex. Linc. (1640) utgör apinja således den enda sv. motsvarigheten till lat. simi(ol)us o. simia. Det undantränges i denna bet. så småningom af det yngre, synonyma APA, sbst. (se anm. vid d. o.), men tyckes dock hafva varit rätt lifskraftigt ännu på 1700-talet, ss. bl. a. framgår af ssgrna APINJE-SLÄKTE o. APINJE-STEN, hvilka antecknats från denna tid. Under 1800-talet blef ordet mer o. mer obrukligt; Almqvist (1842) o. Dalin (1850) uppgifva det ss. tillhörande bl. det lägre språket, o. i SAOB (1870) angifves det ss. föråldradt. I bet. ”aphona”, som för ä. tid fullt säkert är uppvisad bl. i öfversättningar af Reinike Fuchs, där den påtagligen är framkallad af behofvet af motsvarighet till originalets apinne (jfr de i samma skrifter o. af samma anledning mötande RÄFVINNA, KRÅKINNA), föreligger ordet hos ngra nyare förf., som upptagit det ss. litterärt lån ur ä. källor o. därvid på grund af ordets etymologi tillagt det ifrågavarande fem. bet.
1) (numera bl. arkaiserande; jfr anm. ofvan) aphona. Fosz A 5 b (1621; se under APA, sbst. 1 c). Deleen Fabell. 1: 500 (1831; se under APA, sbst. 1 c). G. Cederschiöld i Landsm. V. 6: 145 (1891; arkaiserande).
2) (†) apa (utan afs. på kön). Var. rer. 52 (1538). En tijdh hände sigh at en Markat eller apinia slap lös. Bureus Suml. 38 (c. 1600). Dhe stoore Bavianer eller Apinor. Rel. cur. 280 (1682). Apinior förs kring til stoora Hof och Herrar / Och brukas när ther fins ej elliest andre Narrar. Spegel Guds verk 239 (1685). När Åpijnan trycker sin’ Ungar af Brånadt / För hårdt uthi Fampnen, hon geer them Dödz-blånadt. Törnevall B 2 a (1694; syftande på ett ordspråk; jfr APA, sbst. 1 b); jfr 1. Apinian och Markattan apa efter menniskians giärningar. Bäckström Fr. spr. 201 (1729; fr. Le singe & la guenon). Guenon .. en hona ibland apinnor. Möller (1745). Musik och Apinor, / Spektakel och linor / Ge föda åt hälften det stora Paris. J. Wallenberg 84 (1769). Almqvist (1842). — i jämförelser. Som Apinior plägha göra, / Alt nytt wele wij införa. Sv. folkv. 1: 528. Hwadh som belangar til öffuerflödigheten vthi Klädhbonat, äre wij lijke såsom Apinior, at wij icke wethe huru wij oss förandra skole. Lælius Jungf. A 2 a (1591).
3) bildl.
a) (nästan †) ss. föraktligt skymford. Du ljuger sjelf, narraktiga apinja! Hagberg Shaksp. 11: 346 (1851; om luftanden Ariel; eng. monkey).
b) (†) = APA, sbst. 2 a. Dieffuulen är Gudz Apinia, som honom j allo effter fölier. P. Erici 2: 198 b (1582). Han hade åthskilliga Apinior, som honom efterhermade. Hiärne Orth. 11 (1717). (Efterapandet af modet) giör Christna til fåfenga verldsspöken och narrachtiga apinior. Sahlstedt Qv.-sp. 35 (1723). Dalin Vitt. 5: 287 (c. 1753). — karrikatyr, vrångbild. Widskepelsen war Gwdhfruchtigheetenes apinia. Phrygius Föret. 31 (1620).
(2) -SLÄKTE(T). Apine-slägtet .. inbegriper de så kallade Apor (Simiæ veterum), Babianer (Papiones) och Markattor (Cercopitheci). C. Alströmer i VetAH 27: 138 (1766). —
(2) -STEN. = AP-STEN. Apinie-Stenar .. Finnas i inelfvorne af Apinior och holles för den bästa Bezoar-sten. Wallerius Min. 420 (1747). —
Spalt A 1983 band 2, 1900