Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
I. [jfr fr. à plomb] (numera föga br.) adv.: lodrätt. Bäst man stjelper omkull den (dvs. julnissen) står (den) upprätt och ”aplomb” igen. Bremer Sysk. 1: 156 (1848). jfr: Aplomb, lodrät linie; lodrätt. Pfeiffer (1837).
II. sbst.
a) [jfr fr. il a de l’aplomb dans sa conduite] (samlad) kraft, (på tillförsikt beroende) säkerhet (i uppträdande), särsk. med afs. på förmågan att lägga eftertryck på hvad man yttrar osv.; jfr PONDUS. Uppträda med mycken aplomb. (I målarkonsten i motsats till skulpturen saknas) den aplomb, som gaf bildverket uttrycket af något monumentalt. Ljunggren Est. 2: 263 (1860, 1883). Dramatisk slagfärdighet och scenisk applomb. Wegelius Mus. hist. 407 (1893). Pimpollo .. svarade med .. en Metternichs aplomb. Hillman Sp. nov. 51 (1896). — (mindre br.) eftertryck, tonvikt. Man kan lägga en aplomb på den mest hvardagliga fras, så att den erhåller en ny, frisk betydelse. De Geer V. skr. 1: 121 (1843, 1892).
b) tonk. om bestämdhet o. fullhet i ton med noggrant iakttagande af tempo: säkerhet. Man (hade) .. kunnat önska Hr R:s stråke mera aplomb och styrka. Sthms Fig. 1845, s. 85. Aplomb. Fasthet i anslaget; afrundning i tonen. Höijer Mus.-lex. (1864). NF (1876).
Spalt A 1985 band 2, 1900