| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
APPORT apor4t, interj. l. sbst. r.; ss. sbst. best. -en.
I. interj., innebärande befallning att apportera. Svederus Jagt 214 (1832; se under följ. ord). Vid ropet: Pillj och apport! måste .. (hunden) frambära (det framför honom lagda) brödet. Ehren kreutz Anvisn. att uppföda jagthundar 14 (1856). Apporte, Zar! E. Hemberg i Jägaren 1896, s. 59.
II. [substantivering af I] sbst.: apportering; inöfning (af hund) till apportering. Man tillsäger .. om ”apporte”, som hunden villigt förrättar. Weman Fogelhundens behandl. 18 (1874). Om apporten rätt skötes af jägaren, bör den icke kunna lära hunden att rusa. Oraklet 894 (1898).
Spalt A 2034 band 2, 1901