Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARFJORD ar3v~jω2rd (a`rfjord Weste) l. (vanl., i sht i jur. stil) ARFVEJORD ar3ve~, r. l. f.; best. -en.
1) i sht jur. ärfd jord(egendom), odaljord; motsatt AFLINGE-JORD. Verelius Ind. (1681, under odaljord). (Är) Arfwejorden .. kommen uti andre Mans Hand, bör så mycket, och god Jord af Aflingejord .. sättias i stället igen (före arfskiftet). Schmedeman Just. 991 (1686). Arfvejord .. bör Bördemannen lagl(igen) hembiudas. Drysell 15 (1728). Ingen hafve macht arfvejord å landet genom testamente bortgifva. ÄB 17: 1 (Lag 1734). Thet är arfvejord, som efter föräldrar, barn(,) syskon, eller andra fränder ärfves. JB 2: 1 (Därs.). Arfjorden gick till de äkta barnen (enl. nordisk sed under hednatiden). Geijer II. 2: 113 (1832). (Det gm Förordn. 21 Dec. 1857 upphäfda) förbudet att gåfvovis till annan än rätter bördeman afhända sig s. k. arfvejord — d. v. s. ärfd fast egendom på landet, inbegripet bördlöst och bördköpt jord samt ursprungligen jemväl hvarje vederlag för jord af förenämnda natur. Winroth Sv. civ. 2: 75 (1900). jfr: Nu mera har begreppet arfvejord betydelse blott med afseende på makars egendomsrätt. E. V. Nordling i NF (1876). — jfr ÄTT-JORD.
2) (mindre br.) fädernejord. Wallin Invign. 12 (1837). Naturen .. / Som sjelf åt oss (svenskar o. norrmän) vår arfjord skiftat har. B. E. Malmström 6: 225 (1852). jfr: Edert dyra Fädernesland och Arf-jord. Tessin Bref 2: 288 (1755); jfr 1.
Spalt A 2185 band 2, 1901