Publicerad 1901   Lämna synpunkter
ARG, sbst.
Etymologi
[fsv. argh, n., arghet, ondska, svek; jfr fd. arg, svek, skada, holl. arg, ondska, ond handling, misstanke]
(†; jfr dock ssgn ARG-LÖS).
a) ondska; se ARG-FULL, -LÖS, -VILLIG.
b) [jfr motsv. anv. i fsv. samt holl. zonder arg of list] svek(fullhet). At thetta Accordet .. på bägge Sijdor vthi alla sina Clauseler och Puncter vtan Arg och List fast hållas skal. Accordspuncter 6 Sept. 1658, mom. 9.
Ssgr: A: ARG-FULL. (arge- Grubb, Muræus Föret. A 1 a (1647), Lucidor Hel. E e 2 a (1673)) (†) ondskefull; stundom med bibegrepp af illslughet. Thenne onde och argefulle werlden. Grubb Likpred. öfv. Brita Clemetzdotter F 2 a (1616). Jag månn sägja dig, / Sanna talet, / Argfulla hufvud, / Om du acktar veta. Biörner Norn. 21 (1737). Loke, (som) .. med argfull tunga utöste giftiga smädeord öfver alla Asar och Asynior. Strinnholm Hist. 1: 185 (1834). —
-LÖS ar3j~lø2s. [efter t. arglos; jfr holl. argeloos, argloos] (föga br., nästan bl. i Finl.) harmlös, oskyldig. Arglöst skämt. Meurman (1846). (Den) arglösa munterhet, hvarmed Molière på sin tid mötte originalerna till sin förträfflige: ”Le Bourgeois Gentilhomme”. Cygnæus 2: 319 (1863). —
(a) -VILLIG. [efter t. argwillig] (†) illvillig. Mång’ arg-willig’ andars grep (dvs. funder) / Äre störd’, och störe; som osz giorde fägd. Stiernhielm Fred. Anman. (1649).
B: ARGE-FULL, se A.

 

Spalt A 2213 band 2, 1901

Webbansvarig