Publicerad 1902   Lämna synpunkter
ASS as4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(i ä. tid ofta skrifvet as)
Etymologi
[jfr t. as]
tonk. den med ett halft tonsteg sänkta tonen a, den mellan a o. g befintliga ton som tecknas med ♭ för a; jfr DUBBEL-ASS. Miklin Marpurg Generalbasen § 3 (1782). I verkligheten äro .. giss och ass .. icke fullkomligt likljudande (ehuru de på vissa instrument ej kunna skiljas). Fröberg Harm.-lära 53 (1878). Nedåt gick sångerskan i arian ända till ass med lätthet. SD(L) 1897, nr 201, s. 4. — i utvidgad anv. om
a) sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen ass.
b) tonart som har ass till grundton; särsk. i förb. Ass dur o. (mera sällan förek.) Ass moll (äfv. skrifna ass-dur, ass-moll, stundom uttalade as3-dɯ2r, as3-mol2, l. 4~1). Mecklin För beg. i tonk. 17 (1802). Ass-dur. Tonart, som företecknas med fyra ♭, och hvars första ton är ass. Höijer Mus.-lex. (1864). Norman Mus. upps. 9 (1880).
Ssgr: ASS-ASS3~2. tonen a sänkt ett helt tonsteg o. förtecknad med ♭♭, dubbelass. G (skulle på klaveret få samma tangent som) fisfis och asas. Mecklin För beg. i tonk. 15 (1802). NF 1: 1214 (1876). —
-DURS-ACKORD—0~02. —
-DURS-KVARTETT—0~02. —
-DURS-SONAT—0~02. (-dursonat) Wegelius Mus. 2: 102 (1889). —
-DURS-SYMFONI—0~102. —
-DURS-TRIO—0~20. —
-KLARINETT~002. Uppf. b. 2: 531 (1873). —
-MOLLS-ACKORD—0~02. —
-STRÄNG~2. —
-TANGENT~02.

 

Spalt A 2508 band 2, 1902

Webbansvarig