Publicerad 1903   Lämna synpunkter
AST, f.?
Etymologi
[af isl. ást, kärlek, f., motsv. got. ansts, gunst, ynnest, nåd, ags. ést, fht. anst med samma bet., mht. anst, välvilja, hvilka ord äro besläktade med UNNA, YNNEST o. GUNST. Jfr ASTRILD, sbst.1]
(†) kärlek (till person af motsatta könet). (K. XII) Hölt vällust, vrede, hat, list, rädzla, lågand ast / Fördömligt i gemen: hos kongar större last. O. Rudbeck d. y. Vitt. 94 (1719). jfr Spegel Gl. 26 (1712).
Ssgr: AST-ELD. kärleksbrand, -eld, -låga. Lucidor Hel. B 4 a (1669). Runius Dud. 2: 6 (1703). —
-LJUNGANDE, adj. som kastar kärleksglödande blickar; jfr KÄRLEKS-LJUNGANDE. Twå Ast-liungand’ Ögon. Lucidor Hel. A 1 b (1668). —
-LÖN. belöning för kärlek, kärlekslön. Jag skall förära, som astlön, åt dig / Båd spira och krona och land. Hammarsköld Poet. stud. 29 (1811, 1813); jfr C. F. Dahlgren S. arb. 1: 156 (1821). Stagnelius 1: 311 (c. 1815). —
-VÄN. [efter isl. ástvin(r)] innerligt tillgifven vän; gunstling, älskare. L. Hammarskiöld (1812) enl. Ljunggren SVH 4: 418. Dalin (1850). SAOB (1870). NF (1876). Anm. Ordet uppgifves af Dalin förekomma ”i gam. svenskan” o. i NF ”i äldre språket”; det är emellertid ej uppvisadt hvarken i fsv. l. i ä. nysv. litteratur, men finnes upptaget under den isl. formen astvin Spegel Gl. 26 (1712) o. Ihre Gl. 1: 117 (1769), på sistnämnda ställe framhållet ss. värdt att komma i allmännare bruk.

 

Spalt A 2535 band 2, 1903

Webbansvarig