| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
AU a͡u4, äfv. a͡ω4, interj.
I. [jfr holl. au, wat brand ik me daar!] (mindre br.) interjektion tjänande att uttrycka (hastigt påkommande, i sht kroppslig) smärta l. häftig förskräckelse l. obehaglig öfverraskning o. d.: aj. Ach, au, ah, (lat.) Ah, au, eheu. Lex. Linc. (1640). Trulls .. au! au! jämrar sig (i hycklad smärta öfver en persons föregifna död). Modée Dår. 68 (1741). I och au! Burrebirr svedde fingrarna, svedde skägget, svedde näsan och ögonen. Topelius Läsn. f. barn 7: 112 (1891). En karl genomborras af en kula i hufvud eller bröst, han störtar tillsammans med ett kort: ”Au”. S. Nystedt i Ill. mil. revy 1899, s. 27.
II. (föga br.) ljudhärmande beteckning för det ljud som uppstår vid gäspning. Jag hör honom gäspa. Det smittar. Au! Au! Bremer Grann. 1: 48 (1837).
Spalt A 2652 band 2, 1903